#20: Jättemyrespindel

Myrmarachne

Ibland så har man tur! Här en Myrmarachne-hoppspindel som härmar en jättehästmyra Camponotus gigas. Jag spenderade en hel timme med den här spindeln. Den var ohyggligt pigg och aktiv och fruktansvärt svår att få på bild. Men, till slut poserade den tillräckligt länge för att jag skulle få en närbild med extremmakrot. Kul. De käkarna. Dessa käkar! Canons MP-E65 mm, f/16, 1/160 s, ISO 1600 och blixt.

På ett märkligt sätt känns det som att topplistan börjar på allvar nu; tjugo-i-topp.

Dessutom, med dagens art, kittlar det lite extra i exotiska-djur-tarmen; samtidigt som den av en lycklig slump ligger väldigt rätt i tiden. För just i söndags råkade jag för första gången se en liten svensk släkting till dagens monster, jag hittade en smalmyrespindel (Synageles venator)! Eller den hittade snarare mig. Jag upptäckte den efter att ha känt att något gick på min arm. 

Hoppspindlar som härmar myror är något alldeles extra. Dagens hoppspindel är kusligt stor och tillhör alltså samma underfamilj inom hoppspindlar som smalmyrespindeln, en underfamilj där alla arter ser ut som en myra. Då dagens art saknar svenskt namn tycker jag, med inspiration från smalmyrespindeln, att vi döper detta monstruösa kryp till jättemyrespindel.

Myris hoppis

Den var hopplös, jättemyrespindeln, då den betedde sig ungefär som en jättehästmyra. Den gick konstant, upp och ner för små lianer. Den gick ut och undersökte varenda blad. Här med 180 mm-makrot + 1,4x telekonverter, f/8, 1/200 s, ISO 3200 och utan blixt i djungelmörkret.

Jag har bara sett den här hoppspindeln en gång. Det hände i somras när vi var i Kuala Koh. Det är en av de vildare ingångarna till nationalparken Taman Negara, på Malackahalvön. Den här skogen är imponerande, och är faktiskt fortfarande halvfull av tigrar och elefanter. Jag upptäckte hoppspindeln då jag kröp omkring och försökte ta bilder på en jättehästmyra som sävligt traskade omkring bland de döda löven (den pampiga myran på plats #48). Det var en sådant där tillfälle när man tänker ”meh, vad är det där?” och efter en stund inser vad det verkligen är. Hoppspindeln var märkligt lik jättehästmyran, en bit över centimetern lång. Jag har inte kunnat artbestämma den än, men den tillhör släktet Myrmarachne och är lite lik i form den art som på engelska kallas giant ant-like jumper, eller M. maxillosa. Vet du något om arttillhörighet på min Myrmarachne sp. blir jag glad om du hör av dig. Kolla filmen på M. maxillosa nedan, framför allt delen när den klipper med käftarna. 

Det bisarra är alltså att en hel underfamilj av hoppspindlar har gått och utvecklat ett utseende och beteende som liknar myror. För det var det mest slående när jag hittade den här jättemyrespindeln, att den verkligen gav intryck av att vara en jättehästmyra.

Varför ska man se ut som en myra? Det finns flera tankar om detta. En är att det kan vara ett bra sätt att komma nära myror om man vill äta myror. En annan idé är att det kan vara lyckat om man vill äta något myror bevakar, som till exempel bladlöss. Men några andra har tänkt på det där Lord Tennyson skrev en gång för länge sedan, ”Nature red in tooth and claw”, och testat idéer som inte alls handlar om offensiv list, utan istället om en mera defensiv list. Tanken bakom den här idén är att myror generellt är ohyggligt obehagliga. Myror har ofta gift, de kan ha gadd och myror kommer ofta i stora obehagliga horder. Myror är därför något som ofta undviks av rovdjur. Om en ofarlig art utvecklar ett beteende och utseende som liknar en farlig arts kan det ge den ett skydd från rovdjur. Det är precis vad man tror hänt med den bredbandade ekbarkbocken på plats #34, att den utvecklat ett getinglikt utseende utanpå sin fromma skalbaggsinsida, då det innebär ett skydd från rovdjur. Det kallas Batesisk mimikry. Vem är då farlig för hoppspindlar, jo, andra hoppspindlar, och myror så klart.

Gigas

Jättehästmyra (Camponotus gigas), modellen (?) som jättemyrespindeln utvecklats till att likna? Den här spektakulära myran hamnade på plats #48.

Den här idén ville två australiensare testa (länk artikeln) genom experiment. De lät rovdjur som myror och andra, icke-myrhärmande, hoppspindlar välja om de ville vara i ett litet rum med en myrhärmande hoppspindel (de testade många olika arter), en myra, eller en annan liten ofarlig insekt. Det visade sig att dessa små rovdjur kunde tänka sig att vara med små ofarliga insekter men inte med myror eller myrhärmande hoppspindlar. De hoppspindlar som såg ut som myror skyddes alltså och undveks. De skriver att de små hoppspindlarna som annars gärna äter hoppspindlar betedde sig emot myrhärmande hoppspindlar som vore dessa myror. Det roliga med hoppspindlar är att de har en mycket god syn som också är skarp så tanken att hoppspindlarna luras att undvika att attackera myrhärmande hoppspindlar är klart spännande. Även om den här studien i sig inte direkt kan bevisa att de utvecklat ett myrlikt utseende för att detta utseendet ger dem skydd lyckades de i alla fall inte bevisa motsatsen. Idén är alltså fortfarande möjlig och värd att undersöka vidare. När man själv ser en myrmarachnid, en myrhärmande hoppspindel, är myrlikheten slående.

Jättemyrespindeln blev en topplistad topplisteart i ögonblicket jag såg den. Ett av de bästa djuren, utan tvekan, jag såg förra året. Plats #20 sitter som handen i handsken för jättemyrespindeln.

 

Advertisements

2 responses to “#20: Jättemyrespindel

  1. Min utbildning i myrkunskap inskränker sig till beskådande av naturprogram i TV, men alltid är det något som fastnar i hjärnans veck. Om jag förstår dig rätt, så gissar förståsigpåarna att det kan finnas två huvudsakliga skäl till att en hoppspindel (eller någon annan insekt) försöker se ut som en myra:

    1) Offensivt bedrägeri: Hoppspindeln vill lura myror, för att äta upp myrorna, eller stjäla något från dem.

    2) Defensivt bedrägeri: Hoppspindeln vill lura andra djur, för att undvika att själv bli uppäten.

    Nu kan jag ha blandat ihop myror, termiter och bin, men jag har för mig att myrornas legitimation endast omfattar lukt. Vill man lura sig förbi en vaktpost i en myrstack, så ska man således se till att man luktar rätt. Hur man ser ut, det ger myrorna faderuttan i.

    Så om jag har rätt – vilket inte händer särdeles ofta – bortfaller alternativ 1.

    • Jag tycker du har grym koll på det här. Det jobbiga med verkligheten är att den inte alltid handlar om en sak i taget. Jag tror mig minnas att det även finns myrhärmande spindlar som luktlurar andra myror och på så vis kan luras på sätt 1) och/eller 2). Men, om de samtidigt ser ut som myror och på så vis skyddas mot andra faror, som verkligen använder sina ögon i jakten (som hoppspindlar) kan det också öka överlevnaden. Så, som man så fint säger så utesluter inte de två alternativen varandra.

      Då det finns en uppsjö myrmarachnider (älskar namnet!) varierar det säkert starkt mellan olika arter. För att ge dig ett bra och uttömmande svar krävs det nog en hel del läsning.

      Det skulle kunna bli en väldigt bra naturfilm, 60 min myrmarachnider!

      Och, tack för kommentaren!
      /Johan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s