#19: Celebesmakak

Celebesmakak

En celebesmakak ligger och vilar på en trädstam i den fina Tangkoko-regnskogen, Sulawesi, 2012. 100-400L-zoomen vid 250 mm, f/5,6, 1/50 s, ISO 320. Märkliga inställningar kan tyckas! Men jag satt och fotograferade en annan makak i starkt ljus vid stranden när det här tillfället uppenbarade sig.

Den här apan ger intryck av att vara en slags förklädd människoapa, en slags korsning mellan gorilla och schimpans, fast mindre. En svart svanslös makak. Sorgligt nog är den här apan akut utrotningshotad, eller critically endangered som det står på IUCN:s hemsida. Hotet består av de två största generella hoten som finns för alla djur, deras miljö försvinner och de förföljs.

Mamma barn-apa

De är så fina. Tangkoko, Sulawesi, 2012. 100-400L-zoomen vid 210 mm, f/5,6, 1/60 s, ISO 1600.

Tangkoko känns som en så snäll skog. Den är lätt att gå i, det är öppet och långt mellan träden, det är bekvämt. Men här kan vara riktigt varmt. Platsen ligger nästan på ekvatorn, blott ett stenkast norr om jordens mittpunkt. En plats där svetten bara kommer, trots att man är absolut stilla och ligger ner i skugga. Har man tråkigt här kan man spendera sin tid med att ta bilder på svettdroppar. Här lever dessa makaker i skogens varma skugga i stora flockar. Den flocken vi spenderat en del tid med är på c:a 70 individer. Anledningen att man kommer dem så nära är precis som med Virunga-bergens bergsgorillor och Gombes schimpanser, att lokala och internationella forskare lagt ner enormt mycket tid på att vänja dem vid mänsklig närvaro för att möjliggöra observationer.

En ljuv makak

Där borta, vid horisonten ligger Wallacelinjen. Celebesmakak på stranden. 17-40L-zoomen vid 19mm, f/20, 1/250 s, ISO 320 och blixt.

En märklig sak med dessa apor är att de verkligen befinner sig på alla apors yttersta gräns. Sulawesi ligger magiskt nog på ”andra” sidan Wallacelinjen. Wallacelinjen är en tänkt skiljelinje, dragen av självaste Alfred Russell Wallace, mellan asiatisk och australiensisk fauna (läs om vem Wallace var här). Öster om linjen, Sulawesi i norr och Lombok i söder, ser man pungdjur (som Sulawesikuskus vilken hade varit med på listan om jag bara haft en ok bild…) och storfothöns. Väster om linjen finns apor och mer asiatiska fåglar som flugsnappare, trastar och mesar. Linjen kommer av att djur inte lätt kunnat sprida sig mellan dessa öar då stora havsdjup förhindrat massor av spridning, till och med under de kalla istiderna då vattenytan varit betydligt lägre och havsbottnar på vissa platser blottats.

Men, ingen linje är perfekt, vilket celebesmakakerna vittnar om. De är apor på fel sida om Wallacelinjen! De är visserligen på ett ytligt sätt också pungdjur, men till skillnad från de riktiga pungdjuren har celebesmakaker en mer traditionell pung (som sitter på hannar) som bättre lämpar sig för spermieproduktion än förvaring av foster och plats för mjölkkörtlar likt pungen hos honor av Sulawesikuskus och kängurur.

Jag har aldrig varit i Virungabergen och hängt med bergsgorillor, men att hänga med dessa celebesmakakflocker är kanske likt på något sätt. De gör sitt runt i kring en, rör man sig kan de ägna besökaren en blick eller två. Men mest sitter man där andaktsfullt. Eller, är man lite yngre kan man sitta mellan celebesmakakerna och läsa Bamse. Celebesmakak är en given topp-tjugo-art och hamnar på plats #19.

 

Annonser

3 responses to “#19: Celebesmakak

  1. Fototeknisk fråga med anledning av den första bildtexten (den vilande makaken):

    Du lägger vanligen ner mycket omsorg på inställning av exponeringstid, bländare, avstånd och ”filmkänslighet”, vilket är några av de faktorer som ger den hisnande bildkvaliteten.

    I det aktuella fallet fick du snabbt brassa av med de inställningar du händelsevis råkade ha. Och den gången gick det ju vägen ändå.

    Men händer det någon gång att, när du bevakar motiv som hela tiden ändrar sig snabbt, du fotograferar som en sann amatör, det vill säga ställer kameran på ”auto” och gör dig beredd att blixtsnabbt lägga av en bredsida när tillfälle ges?

  2. Kul att du snappade upp figurtexten. Grymt klantigt med 1/50 s som kan ge oskärpa med ettt ISO på bara 320. Men, det fina med dagens bildstabiliserande objektiv är att de är grymt förlåtande. Man kan till och med få skarpa bilder handhållet i en sekvens med 500 mm + 1,4x telekonverter och långa tider under 1/100 s. Lätt bisarrt faktiskt!

    Apropå auto så har jag aldrig använt det på någon kamera jag äger just nu! Auto skulle motsvara ‘P’ på en Canonkamera. Däremot använder jag en annan slags ”auto”, att jag ställer önskvärt bländare och sedan får kamerans ljusmätare bestämma tiden åt mig (Av på en Canonkamera). Om ljuset är fladdrigt är manuellt skönt så man slipper bli överraskad utan vet vad man får. Tidsautomatik använder jag bara när jag panorerar och därför måste ha stenkoll på tiden då den bestämmer effekten nästan helt och hållet. ISO blir som en buffert som används för att få önskvärd bländare och slutare.

    Det kan låta lite komplicerat med inställningarna. Men om man jämför med mycket annat människor lär sig är det hyfsat enkelt att hålla reda på ljuskänslighet, bländare och tid, trots allt bara tre faktorer som kombineras!

  3. Pingback: #4: Spökdjur | Bild & Naturhistoria·

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s