#59: Vridvinge

Vridvinge på kaninbajs. Svårfotade kryp som gick, sprang eller fladdrade omkring hela tiden. 65 mm, f/10, 1/80 s, ISO 400.

Stylops melittae, idag handlar det om dig. För dagens inlägg har jag längtat efter att få skriva eftersom det handlar om en dröm som gick i uppfyllelse tidigare under våren (tack Rasmus!).

När jag var doktorand undervisade jag på faunistikkurser. En kurs i faunistik går ut på att studenter ska lära sig om massor av djur, utseenden, läten, hur man artbestämmer dem och kanske lite om hur man bäst inventerar olika slags djur. Gillar man djur är detta så klart ett privilegium då det innebär mycket tid i fält och mycket letande efter kul djur (allt ifrån fåglar, insekter, fiskar till smågnagare). Vi var ett mycket sammansvetsat gäng som jobbade på dessa kurser och vissa av oss spenderade så klart tid pratandes om vad man helst skulle vilja se för djur. Många diskussioner av det slaget avslutades med två olika slags önskningar. Den ena önskningen handlade om att någon gång, runt den gamla vedspisen i Skogsbys vandrarhem på Öland, finna ett dödsbud, en skalbagge av det legendariska släktet Blaps. Vi pratade också ofta om vridvingar, insekter i ordningen Strepsiptera. En märklig insekt vars släktskap det har tvistats om. Vridvingarna har varit besvärliga att placera i livets träd, man har alltså haft problem med att ta reda på ur vilka grupper de utvecklats och vilka deras närmaste släktingar är. De är pyttesmå och har bara ett par vingar (nästan alla insekter har två vingpar). Flugor har också bara ett par vingar, det främre vingparet, och det bakre vingparet har utvecklats till små svängkolvar, pinnar som snurrar i flykten. Vridvingar har istället ett bakre vingpar med de främre vingarna ombildade till liknande utväxter. Dessutom är honorna larvliknande parasiter som lever hela sina liv inuti andra insekter, till exempel stritar eller sandbin. Och hannarna, de bevingade pyttesmå hannarna var de mest mytiska varelserna, detta var ett slags djur man inte såg. Mest kittlande var att det tydligen då endast fanns två individer i samlingarna på riksmuseet, en Elenchus tenuicornis och en Halictophagus*. Allt med vridvingar var skruvat, det blev snabbt ett favoritdjur.

Det var nog det sistnämnda som gjorde vridvingarna mest mytiska för mig. Tänk dig ett djur som knappt fanns representerat i Sveriges högborg för faunistik, Naturhistoriska riksmuseet. Det är klart att vridvingehannar var ett av de mest eftertraktade svenska djuren. Vridvingediskussioner och drömmar om Blaps har sedan dess legat långt bak i minnesbankarna, oaktiverade, ända tills en dag i våras. Jag såg plötsligt på Facebook att några vänner skulle åka och titta på vridvingar. VA! Inte på Öland, inte i Skåne, i Stockholms närhet. VA! Sen när ”åker man och tittar på vridvingar”? Arten var Stylops melittae, en art som alltså under min faunistiktid inte ens existerade i riksmuseets samlingar, och vid här tidpunkten flög de omkring och svärmade i en sälgsandbikoloni ett par mil söder om Stockholm. Möjliga att se.

Jag hoppas att jag inte tröttat ut dig med de introverta raderna ovanför, för nu kommer vi till det roliga, vad gör egentligen vridvingar? Hur lever de sina liv?

Först och främst är dessa kryp parasiter, de kräver sin värd och de är kräsna. Stylops melittae vill ha sälgsandbin (Andrena vaga). Men vi ska inte gå händelserna i förväg.

Tjoho, parasitera mig! tänker den så klart inte. Men sälgsandbiets leende bedrar, för bakroppen sin har det inte för sig själv. 65 mm, f/14, 1/80 s, ISO 100 och blixt.

Jo, vi tar det från början, ett ägg. Ägget ligger i mammans kropp och mognar tills det kläcker. Då kryper en liten larv ut ur honans undersida, men det här är inte vilken larv som helst, det är en liten rackare som kommer genomgå inte bara metamorfos, utan hypermetamorfos.

Scenen där larven kryper ut ur sin mamma. En sälgsandbirumpa med fyra Stylops-rumpor. Det här biet har alltså fyra (!) vridvingar i sig. 65 mm, f/13, 1/80 s, ISO 100 och blixt.

Metamorfos är det många insekter gör, alltså genomgår en fullständig omvandling från att vara en larv till att bli en helt annan slags vuxen, som en ståtlig skalbagge. Eller en mygga. Vridvingelarverna genomgår ytterligare en slags metamorfos fast mellan två larvstadier. En vridvingelarv är till en början en habil liten sak, pytteliten och kapabel att klättra runt bland blommor och blad för att där sätta sig och vänta på att en lämplig värd ska komma förbi. Här ska namnet värd tolkas bokstavligt. För när en lämplig värd kommer, som ett sälgsandbi, hoppar larven ombord, och borrar in sig i biet och genomgår en förvandling. Det är här hypermetamorfosen kommer in, för vridvingelarven förändras nu radikalt, innan den ens är i närheten av att bli vuxen. I det nya stadiet har den förlorat sitt tydliga huvud, den har till exempel också tappat ben eller antenner. Larven har alltså ömsat bort allt onödigt tjafs som behövs för ett liv i solen, för nu blir den vampyr och ska föra en ljusskygg tillvaro där den ligger inne i biet och suger i sig av biets goda innanmäte. Lever mitt i maten. Men, det finns ytterligare utvecklade strategier här som vi inte ska glömma. Larven suger inte i sig vad som helst av biet, nej, den livnär sig bara på delar av biet som inte är livsnödvändiga för biet självt. Biet kan fortfarande flyga omkring och äta och göra saker. Så medan vridvingelarven genomgår hela resten av sitt larvliv ätandes på biet inifrån gör biet sitt.

Till slut är larven så stor och fet att den är redo att förpuppas. Om det är en hona händer det inte så mycket efter puppstadiet för det mänskliga ögat. Hon behåller sin amorfa kroppsform och ligger kvar inne i värdens bakkropp. Ligger och ligger, det är inte mycket kvar av biet efter att det utnyttjats kontinuerligt som levande kylskåp av en vridvingelarv, hon trängs där inne. Rasmus, som jag har att tacka för min vridvingeobs, berättade att när han dissekerade ett parasiterat sälgsandbi  var i princip hela dess bakkropp fylld av en vridvingehona. Om det istället är en hanne som förpuppas kryper han ut ur sin puppa och sin mamma och lämnar samtidigt också sin värd. Titta på den magnifika videon nedan. Det är visserligen en annan vridvingeart och en geting, men men, same same but different.

När hannen är ute ska han para sig med en hona och tillsammans ska de sätta igång ytterligare ett varv på Stylops-livscykeln igen. Honan ligger inne i ett bi och visar bara upp ändan där hon släpper ut små doftmolekyler som hannen förmodligen finner oemotståndliga. Här återkommer jag gärna till det där med att drömmar går i uppfyllelse. För när jag efter tipset fick chans att ge mig iväg inte bara hittade jag vridvingar, utan jag fick även se vridvingar para sig.

Zombiebi med Stylops melittae-hanne som börjar para sig med en hona i biets bakkropp. Här ser man också att vridvingen är ett mycket litet djur. 65 mm, f/10, 1/80 s, ISO 400.

Det här innebär att jag också fick se det här stackars zombie-biet, parasiterat, med en vridvingehonas rumpa utstickande mellan bakkroppssegmenten. Och ja, vridvingarna påverkar sin värds beteende på ett kusligt vis, biets nervsystem påverkas för att göra livet lättare för vridvingen.

Ett mycket märkligt och efterlängtat djur. Här rider han på biets rygg och parar sig med vridvingehonan. Behövs det nämnas att de har konstiga antenner? 65 mm, f/10, 1/80 s, ISO 400 och blixt.

Om någon skulle sagt, en kväll under en faunistikkurs, att ”om 15 år kommer du ta porträttbilder på vridvingehannar” hade jag nog bara skrattat, tagit en klunk till på folkölen och kollat om paddan som klämde ur sig hundbajsliknande korvar satt kvar under lakanet vi använde för att locka till oss nattflyn och svärmare och sedan inte tänkt mer på den saken.

Honan och hannen är nu färdiga med varandra. Kommunikationen sköts mestadels med lukt, och så klart med känsel på nära håll. Att se på varandra intresserar nog inte hannen och honan har levt hela sitt liv, från och med det andra larvstadiet, i komplett mörker inuti biet. 65 mm, f/10, 1/80 s, ISO 400.

Men, 2014 var året det hände! Tack vare dessa bilder blev det något så exklusivt som vridvinge, Stylops melittae, på plats #59.

Referenser

Beani, L., Giusti, F., Mercati, D., Lupetti, P., Paccagnini, E., Turillazzi, S., & Dallai, R. (2005). Mating of Xenos vesparum (Rossi) (Strepsiptera, Insecta) revisited. Journal of morphology, 265(3), 291-303.

Hrabar, M., Danci, A., McCann, S., Schaefer, P. W., & Gries, G. New findings on life history traits of Xenos peckii (Strepsiptera: Xenidae). The Canadian Entomologist, 1-14. doi: http://dx.doi.org/10.4039/tce.2013.85

Men läs också mer här:

http://escsecblog.com/2014/03/11/the-brief-lives-and-loves-of-male-strepsipterans/

http://www.wired.com/2014/03/parasitic-junk-trunk/

och här:

http://www.cals.ncsu.edu/course/ent425/library/compendium/strepsiptera.html

*Enligt källa på riksmuseet