Skön räka att hänga med

Boxarräkor, här Odontodactylus scyllarus, är spektakulära kryp. Deras synapparat ses av många som ett av de mest avancerade synsystem som utvecklats hos djur (läs mer i det här inlägget). Som människa går det inte att förstå hur världen ser ut för en boxarräka. De är också beväpnade med ett av djurvärldens mest potenta vapen, boxarhandskar, som inte bara krossar genom att slå. Efter slaget träffat sitt mål uppstår ytterligare en smäll på grund av att slaghastigheten är så hög att vattnet övergår i gasform, och då bubblan kollapsar uppstår en smäll till (läs mer här och se en höghastighetsvideo på kavitationsbubblorna).

Även om man bortser från dessa exceptionella egenskaper är boxarräkor karismatiska i sig själva. De är inte så ovanliga när man dyker i Indonesiska vatten. Men oftast ser man dem bara en kort stund medan de pilar omkring på korallrevet. Men närmar man sig för fort försvinner de gärna in bakom eller under något eller in en bohåla.

Boxarräka

En boxarräka kikar ut ur mynningen.

Det är mer sällsynt att hitta boxarräkor medan man snorklar. En dag i somras när jag snorklade hade jag tur som hittade en boxarräka. Den hade byggt sitt bo rätt nära stranden i den lilla byn Jemeluk på östra Bali. Den bodde inte på mer än cirka tre meters djup så för ovanlighetens skull gick det att hänga hur länge som helst med det här krypet.

Boxarräkor påminner om många andra djur. De slinker muslikt omkring, runt, över och under stenar. De är pigga och uppmärksamma och följer ens rörelser, inte helt olikt en hoppspindel. De är inga starka simmare, snabba på korta sträckor men riktigt taffliga när de väl lämnar botten.

Räka leker tittut.

När jag låg bakom stenen där den byggde sitt bo kikade den runt kanten för att hålla kolla på mig.

Eftersom de är rätt stationära vid sitt bo är det lätt att hänga med en boxarräka om man bara hittar en. Den här räkan var mest upptagen med att kolla in mig och sedan kravla iväg och hämta stenar för att förbättra bohålan. Det var väl det den gjorde mest. Tyvärr fick jag inte följa med den på jakt.

Räka med sten i händerna.

Den hämtade förvånansvärt stora stenar från botten utanför dess bo. Med de kloförsedda benen bars stenarna tillbaka, baklänges in i hålan.

De är nyfikna och har mycket för sig. Och jämför man med ryggradsdjur är det lätt att förundras över hur makalöst komplicerade varelser de är. En mus har fyra ben, en svans, näsa och lite morrhår att hålla reda på. Dessa boxarräkor har som jag redan nämnt ett avancerad synsystem med två bestjälkade ögon som rör sig oberoende av varandra. Som en kameleont kan den hålla koll på mig med ena ögat samtidigt som den med andra ögat letar efter en plats att fly till. De har också två klubbor att slå med. Utöver detta har de två signalflaggor där fram, två bjärt färgade vimplar den kan hota med, samtidigt som den kan signalera med urtjusiga rumpflärpar, eller uropod om man vill. Till detta läggs ett antal ben långt fram med krokar som de kan hålla fast stenar, byten eller en stor äggsamling med. Sen alla andra ben där bak som bestämmer om den ska framåt eller bakåt och hur snabbt det ska gå. Ok, inte en rättvis jämförelse, men alla dessa olika ben som gör olika saker är rätt imponerande.

Hos ryggradsdjur korrelerar intelligens väldigt starkt med hur många beteenden ett djur har och hur nyfiket djuret är. Tänk på skillnaden mellan en blåmussla – få beteenden och lite nyfikenhet – och en mus som gör massor av saker och är ganska nyfiket. Förutom att vi kommer lära oss mer om boxarräkornas syn och slagkraft i framtiden tror jag det här djuret snart kommer framställas som kräftdjurens korp. Det är ett nöje att hänga med dessa boxarräkor. Eftersom jag hittade ett bo kunde jag återbesöka den flera gånger under vistelsen i Jemeluk. Bilderna här togs under ett par timmars snorkling i juli i somras.

Räka

Svårslagen ryggradslös karisma.

Slutligen kan det vara värt att nämna namnförvirring. Då engelskans mantis shrimp är så välkänt kallar vissa detta djur för bönsyrseräka. Inget fel med det. En annan boxarräka har fått sitt vetenskapliga namnet Squilla mantis just efter bönsyrsans vetenskapliga släktnamn Mantis. För rätt länge sedan, 1888, kom Alfred Brehms bok Djurens lif ut. I den kallade han Squilla mantis gräshoppkräfta och andra gamla uppslagsverk kallar dessa djur för munfotingar.

Dispyter om trivialnamn löses ofta genom att ett namn blir vanligast. Munfotingar ger tre träffar på Google, gräshoppkräfta bara två. Det är något uråldrigt med dessa två namn. Bönsyrseräka är däremot populärt med hela 581 sökträffar. Men, låter man Google bestämma så vinner namnet boxarräka med hela 899 träffar. Kul att hålla med majoriteten, för personligen föredrar jag boxarräka.

Om bilderna: Alla bilderna är i efterhand rensade från en del partiklar i vattnet.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s