#11: Tjocknäbbad markblåkråka

Markblåkråka.

Det här är individen i paret som fick en radiosändare fastsatt på mittersta stjärtfjädrarna. Du ser antennen glimma till nedanför där stjärtfjädrarna tar slut. Antennen tappades sedan när den bytte ut, ruggade, stjärtpennorna. Sensia 400, 300 mm, och blixt. Skogen är tät och mörk vid den här delen av Masoalahalvön där Peregrine fund bedriver sitt regnskogsprojekt.

Det känns kanske lite träigt, att ta med en brun fågel på elfte plats, när man ska vara seriös och ha de bästa djuren på slutet av en topplista. Men det här är ett riktigt favoritdjur, dessa tjocknäbbade markblåkråkor (Brachypteracias leptosomus) är välförjänta en topplacering. Jag skrev lite i gårdagens lemur-inlägg om att jag spenderade en höst på Madagaskar som volontär åt en fantastisk bevarandeorganisation, The Peregrine Fund, som jobbar med att rädda spektakulära rovfågelsarter för att på så sätt också rädda den miljö rovfåglarna lever i. Den spektakulära rovfågeln, som till exempel harpyja, bildar alltså ett paraply av skydd åt alla andra växt-, djur- och svamparter och även mänskliga kulturer som kanske är beroende av området. Det var tack vare den här hösten som jag råkade spendera massor av tid på Masoalahalvön med just tjocknäbbad markblåkråka.

Madagaskar har fortfarande mängder av djur man knappt känner till något om. Så var det även med den här marblåkråkan. Det är en av fem markblåkråkearter som utgör en egen fågelfamilj som bara finns på Madagaskar. En stor del av det jag gjorde under den här hösten var att följa just ett par tjocknäbbade markblåkråkor.

För att studera denna art var tanken att sätta en radiosändare på en fågel så det skulle vara möjligt att följa ett par under en längre tid. Sändaren skulle fästas på stjärtfjädrarna så den sedan ramlar av när fågeln ändå själv byter ut sina fjädrar (något de gör under den årliga ruggningen). Men, att fånga en friflygande fågel mitt inne i en regnskog är inte helt enkelt. Det här var en fångst som av nödvändighet var tvungen att gå i flera steg. Först och främst, var fanns det ett stabilt revir? Detta löste sig ganska snabbt då de ropar vid gryningen varje morgon. Efter att ha spenderat några gryningar, före soluppgång, i ett skogsområde nära forskningsstationen hade jag hyfsad koll på var det fanns ett ropande par. De ropar ut enstaka ”poop” några gånger innan det ljusnar. Ett läte som bär rätt bra mellan skogens täta träd.

Nästa steg var att försöka ta reda på om vi kunde manipulera fågeln så att vi skulle kunna få den att flyga dit vi vill. Det här är ett kritiskt steg om man vill kunna fånga ett djur. Ett välkänt knep man tar till i sådana här fall är att spela upp artens läte och hoppas att det här gör individen nyfiken, arg eller upphetsad, och därför närmar sig högtalaren. Funkar det här kan fångsten bli ganska enkel.

Som ett sidospår vill jag nämna att man inte bör göra så här, spela upp fågelläten, i tid och otid. Ett skrämmande exempel på när det gått för långt är när folk för att fotografera en fågel använder sig av playback under en lång tid. Det kan då  störa en fågel som då ”tvingas” lägga onödigt mycket tid på att försöka jaga bort en imaginär konkurrent istället för att till exempel samla mat åt ungar eller göda sig själv. Det här har nyligen blivit ett problem i södra England där en hotad population Provencesångare utsatts för sådan terror av folk som velat ta bilder den sällsynta fågeln. (Provencesångare är passande nog mycket sällsynt i England, men vanlig i Frankrike.)

Vi hade däremot ett stort problem med att spela upp markblåkråkans sång för att locka den till oss; vi hade ingen inspelning. Jag försökte under en och en halv veckas tid spela in deras morgonkonsert så vi skulle kunna använda inspelningen för att locka på dem. Men då jag var i ena änden av reviret befann sig de i den andra ändan. Varje morgon, utan undantag. Och de höll bara på med sitt läte under en kort tid före soluppgång, kanske under 20 minuter. När jag stod i ena änden av reviret, fel ände så klart, och försökte ta mig till den andra änden av reviret genom att halka omkring i leriga upp- och nerförsbackar så hade de tystnat när jag väl kommit fram.

Men, till slut hände det. Ytterligare en frustrerad morgon satt jag uppe på en höjd i fel ände av reviret, igen. Bara apropå ingenting kupade jag händerna framför munnen, ungefär som när man härmar en gök eller visslar med hjälp av ett grässtrå, och blåste för att på så sätt försöka härma den förbaskade markblåkråkan. Jag fick till ett par ”poop” som lät ganska likt fågelns ”poop”, och till min förvåning satt plötsligt en fågel ovanför mig i ett träd och ropade ”poop”! Snabbt upp med micken, ett kvickt tryck på Rec-knappen, och då lyckades äntligen spela in lätet. Jag var hyfsat nöjd när jag sedan kutade ner till mina kollegor Palotte och Russell.

Med inspelningen (och härmningen) visste vi att vi kunde locka till oss fågeln. Fågelfångst kan ske på lite olika sätt när det handlar om att fånga specifika individer för forskningssyfte. Här hade vi tänkt att använda ett vanligt ”fågelfångstnät” som fungerar så att när en fågel flyger in i nätet mellan sträckta horisontella linor möter det ett överflöd av nät så det blir ett mjukt stopp, samtidigt som fågeln så att säga rullar ner i överflödet av nät mellan de sträckta horisontella linorna. Fågeln gör sig alltså inte illa. Tänk om du har en fjärilshåv och håller den på högkant så struten viks över öppningen och pekar rakt ner mot marken. Tänk att du då kastar in en tennisboll i håven. Tennisbollen kommer tas emot av nätet som sträcks ut horisontellt så att bollens framåtfart successivt bromsas upp. Nu kommer bollen tynga ner struten så allt far neråt mot marken för att sedan rulla ner mot slutet av struten som då sträcks ner mot marken, vertikalt. Fågeln gör sig varken illa när den flyger in eller när den ligger fångad. Efter några dagars klättring och lianhuggande fick vi upp två nät, ovanpå varandra, i ett linsystem så vi kunde höja upp näten högt upp i regnskogstaket för att maximera fångsmöjligheten samtidigt som vi kunde hissa ner näten för att plocka ur eventuellt fångade markblåkråkor.

Markblåkråka

Palotte undersöker vingtäckarna på den förmodligen första ringmärkta tjocknäbbade markblåkråkan någonsin. Sensia 400 och blixt i skogsmörkret.

När allt väl var uppsatt lyckades vi första morgonen. Om jag minns rätt tog det ungefär två veckor att fånga dessa två individer. Helt galet. Men med sändaren på plats kunde jag följa paret under häckningen. Att med hjälp av antenn gå och leta efter  radiosändarförsedda djur blir snabbt otroligt tråkigt. Som tur var hittade jag dem ganska snabbt. Och de satt inte bara stilla och stirrade, även om de gjorde det ganska ofta.

Eftersom väldigt lite var känt om arten innan blev vår studie den första studien av artens beteende, ekologi och häckning. Vi valde att jobba med den här arten för den finns bara i ostörda regnskogar. Det är bra att känna till vad det är i skogen som gör att de bara kan leva där om det är så att man vill att djuren ska fortleva. Det kändes stort att som student få att vara med och skriva den första vetenskapliga artikeln som beskrev en hel arts ekologi.

Det här inlägget blev lite långt, men det skulle kunna blivit ännu mycket längre. Spenderar man mycket tid med en art är det svårt att inte bli riktigt förtjust av den. Tjocknäbbade markblåkråkor kanske borde hamnat inom topp-tio, nu blev det plats #11.

Referenser

Thorstrom, R., & Lind, J. (1999). First nest description, breeding, ranging and foraging behaviour of the Short‐legged Ground‐Roller Brachypteracias leptosomus in Madagascar. Ibis141(4), 569-576.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s