#38: Bandvaran

Bandvaran

Skönt med teleobjektiv ibland. Även fast jag aldrig hört talas om att en bandvaran attackerat en vuxen människa, så som dess nära släkting komododrake kan göra, är det ändå med viss försiktighet man närmar sig dessa bestar. Ödlan på bilden var en bra bit över två meter lång. Pulau Perhentian, 2013.

Bandvaran (Varanus salvator) är en giftigt bra art. Det här är skräcködlan som många träffar på under sina resor i sydostasien. Det kittlar alltid lite extra när man träffar på ickemänskliga djur som är ungefär lika stor som en själv. Dessa bestar kan bli uppemot två och en halv meter stora och riktigt feta (klicka här, jag lovar, du blir förvånad, i alla fall lite).

Om man dessutom tar varaner i lite vidare mening har de dessutom nyligen varit med och krossat förmodligen felaktiga föreställningar om reptilevolution, bara en sådan sak. Det handlar framför allt om evolutionen av olika slags reptiler och varför det gick till så som det gick till. Vi måste för en stund lämna fyrfota ödlor och diskutera ormar.

Ett fundamentalt fenomen i livets historia är att när en nymodighet uppstår hos en individ som ger uppenbara fördelar kan den sprida sig och bli vanlig, för att till slut kanske till och med fixeras i en art. Tänk på när fjädrarna uppstod hos små dinosaurier. Helt plötsligt kunde de hålla sig varma och med den här nya varianten av värmande fluffiga före detta reptilfjäll uppstod då också nya möjligheter till hur liv kan gå till. Liv i kyla (tänk lappmes i Korpilombolo under jullovet), liv i varierande klimat (tänk berberfalk vars fjäderdräkt klarar het ökendag som kall ökennatt) eller till och med en möjlighet till ett konstant liv i luften där fjädrarna ger lyftkraft (tänk tornseglare). Att fjädrar uppstod ur reptilfjäll har som sagt under miljontals år haft återverkningar och varit med och bidragit till att tusentals befjädrade och jämnvarma fågelarter har uppstått. En konsekvens av att en sådan nymodighet uppstår är att det kan just uppstå en mängd nya arter. Den nya egenskapen banar bokstavligen väg för artbildningar.

Fasantuppsfjädrar

Att fjädrar uppstod har också resulterat i fantastiska utseenden, bland de vackraste som finns. Här fjädrarna på flanken på en fasantupp som spatserade förbi fågelmatningen i nordväst vid Råstasjön i februari 2012.

Man har tänkt sig att liknande evolutionära nymodigheter bland annat legat bakom ormsuccén vi ser på jorden. En sådan slags nymodighet var giftighet, att producera gift för att effektivare kunna döda byten. Man har länge trott att giftsystem har uppstått två gånger hos reptiler varav den ena uppkomsten ser vi idag hos de mycket märkliga ödlorna gilamonster och skorpiongiftödla. Här blev det ingen explosion av nya arter och former. Men giftuppkomsten som lett till ormars giftsystem har man däremot trott banade väg för dessa ringlande rackare som så många människor är rädda för. Giftevolution har man trott varit en viktig komponent i uppkomsten av den stora variation och artrikedom som återfinns i just gruppen ormar.

Det är så klart alltid extra roligt när man trott fel och det visar sig vara på ett annat sätt, som det där att planeter i solsystemen inte rör sig i perfekta cirklar utan faktiskt kan sväva i elliptiska banor (tack Kepler för det). I en artikel som kom för några år sedan, ett resultat av ett stort samarbete, ställdes frågan om evolution av giftsystem hos reptiler på sin spets. Det här gänget kunde visa upp resultat som visar, på två sätt, att den gamla tanken om reptilgift behöver modifieras. Det ena resultatet var att ödlor från två olika familjer, varaner (Varanidae) och leguaner (Iguanidae), faktiskt har gift. Varaner och leguaner är giftiga!

Unge

Liten men ändå säkert giftig! Om du vill skilja en bandvaran från en bengalisk varan (Varanus bengalensis) så kolla på var näsborren sitter. Bandvaranens näsborrar sitter långt ut på nosen medan den bengaliska varanens näsborre sitter mer mitt mellan nosspets och öga. Juvenil bandvaran från Pulau Perhentian, Malaysia.

Hoppla hejsan kan man säga om nya resultat, för då kan man helt plötsligt dra nya slutsatser från gammal kunskap också. Och när nu samma gäng gjorde en släktskapsanalys över reptiler såg de, och här kommer då resultat nummer två, att alla reptilgrupper, alltså ormar, varaner, de där två monstrena och leguaner, verkar alltså hänga ihop i en och samma grupp. Om alla som är släkt med varandra (tänk lövsångare, grönsångare och grönsångare) är likadana (är gröna) drar man slutsatsen att den delade egenskapen bara uppstått en gång (här grön färg). De drog alltså slutsatsen att giftighet hos nu levande reptilarter bara uppstått en gång och sedan modifierats under reptilevolutions gång.

Den här forskningsgruppen gjorde även analyser av gifterna och fann att varangiftet verkar blodtryckshöjande som en blodig biff och minskar också blodets förmåga att tjockna, koagulera. Om man vill äta upp någon är det bra att bytets blodtryck höjs samt att blodet fortsätter rinna då båda dessa förändringarna leder till en snabbare död för bytet. Ett obehagligt exempel på detta fann jag på Jeevan Kuruvilla:s blogg Learning. Han träffade på en patient som kommit in till sjukhuset efter att ha blivit biten av en bengalvaran. Han skriver i detta inlägg från 31/10 2013 att blodet, ja, ”it never clotted”.

Skärmdump

Här en skärmdump från Jeevan Kuruvilla:s blogg där han skriver om en patient som blivit biten av en bengalvaran. Läs hans blogg på http://jeevankuruvilla.blogspot.se/

Många ödlor är alltså giftiga och giftighet hos ödlor och ormar verkar bara ha uppstått en gång. Den berömda myten om komododrakar (världens största ödla, även kallad komodovaran) som biter en get som sedan ganska snabbt dör av infektioner orsakade av varanens/drakens livsfarliga orala bakterieflora är nu alltså krossad, eller i alla fall modifierad. Getens död kommer alltså snabbare då den får varangift i sig.

Vetenskapliga varan, du är så stor, snygg och dinosaurielik samtidigt som du ger upphov till bra vetenskap, plats #38 är dig välförtjänt!

 

Referenser

Fry, B. G., Vidal, N., Norman, J. A. et al. (2006). Early evolution of the venom system in lizards and snakes. Nature439(7076), 584-588.

Advertisements

One response to “#38: Bandvaran

  1. Här får man lära sig saker! Det här med komododrakens dödliga bakterieflora är allmänt känt sedan så länge jag minns. Men det är alltså tydligen en myt. Här om året såg jag en naturfilm på TV, där en komododrake bet en buffel i bakhasen, och sedan tålmodigt inväntade att blodförgiftningen skulle sprida sig i buffelns kropp. I filmen sas ingenting om att komodovaranen också är giftig, så jag undrar om filmens producent visste om detta.

    Är det möjligen någon variant av råttgift som komododraken har?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s