#46: Brunråtta

Brunråtta

Hur sjuttsingen gick det till att råttor fick så taskigt rykte? De borde snacka med ekorrarnas PR-byrå för orättvisan i populäritet är skrämmande. Det är som att Milli skulle vara älskad av precis alla, vuxna som barn, medan Vanilli skulle vara den mest hatade musikern i stan. 500 mm, f/4, osannolika 1/30 på frihand (bildstabilisering är nå’t enastående) och ISO 3200.

Bilden ovan kommer från Råstasjön 2013, ett urbant stycke unik natur som står under kraftigt hot, skriv på namninsamlingen vettja! Men kolla på råttan igen, den går omkring i januari i en våtmark, i plus minus noll utan vantar. Att fåglar inte fryser om sina ben är lättare att förstå än att inte råttor blir kalla om tassarna när de knatar omkring i en våtmark på vintern.

Rent vetenskapligt är egentligen brunråtta (Rattus norvegicus) toppfem-material, men i sällskap med alla andra fantastiska djur på denna topplista halkar den istället in på en lite mindre smickrande 46:e plats. Oavsett, brunråttans plats i beteendeforskningen är nästan oöverträffad. Brunråttor var centrala för B.F. Skinners experiment som ledde fram till kunskapen om operant betingning som är basen för all modern djurträning (fast Skinner verkade föredra små duvor) och innehar en central roll i vår kunskap om var och hur djur lär sig att hitta mat, skydd och annat.

Under tidigt nittonhundratal gick debatterna heta, kan djur lära sig på annat sätt än genom associativ inlärning? Kunde de alltså lära sig något utan att det fanns en direkt koppling mellan ett stimulus (ett äpple) och ett eget beteende (tugga)? En förslag på kanditmekanism var latent inlärning. Latent inlärning skulle innebära att ett djur lär sig utan att ”något speciellt” händer när det gör något, alltså att de bara genom att vara på en plats kan lära sig om omgivningen. De populäraste experimenten utfördes med råttor som fick navigera i labyrinter. Man ville undersöka om råttorna, utan att få någon belöning när de hittade genom labyrinten, lärde sig om hur man navigerar genom labyrinten; detta ledde till tanken att latent inlärning kunde ge råttorna en form av kognitiv karta över en labyrint. Alltså en inne-i-huvudet representation av labyrinten som skulle kunna användas flexibelt. Hoppla, här är ett hinder mitt i labyrinten, men om jag går just den där omvägen kommer jag snabbast fram. Resultat från experiment 1929 av Hsiao och året efter av Tolman och Honzik gjorde att man trodde att råttorna formade kognitiva kartor och begreppet latent inlärning, så som det står i böckerna även idag, lanserades. Tyvärr har inte de konstanta debatterna om de här resultatens generaliserbarhet fått en så stor plats i dagens litteratur. Det märkliga är att den tidens hårda debatter mynnade ut i en översikt 1959 av Anthony som drog slutsatsen att bara ett experiment under perioden 1920-1959 höll måttet (utfört av Evans 1936). En tydlig slutsats var att de studier som tidigare talat för att idén om latent inlärning var bra var mycket svåra att upprepa. Märkligt nog dog debatten ut utan att man vare sig helt förkastade tanken om latent inlärning och kognitiva kartor eller lyckades bli överens om att djur verkligen var förmögna att lära sig genom latent inlärning. Mycket otillfredsställande, och överraskande nog fortfarande olöst i dagens kunskapsläge.

Oavsett vad latent inlärning är och inte är var det en annan slags inlärning som slog världen med häpnad, tack vare brunråttorna. 17 år efter denna upptäckt döpte Seligman och Hager fenomenet till bearnaissåseffekten! Vad handlade detta om? Man visste att inlärning var effektivast om det bara gick högst några sekunder mellan att ett djur gjorde något eller upplevde något och vilken konsekvens detta hade. För att ett djur skulle lära sig något krävdes det alltså att en handling omedelbart resulterade i en konsekvens. Men 1955 publicerade Garcia, Kimeldorf och Koelling en studie som visade att brunråttor minsann kan lära sig saker trots att det inte alls var samma närhet mellan handling och konsekvens. Ytterligare studier (Garcia m fl 1966) visade att råttor kan lära sig undvika farlig/äcklig/rutten/giftig mat trots att lång tid förflutit mellan deras ätande och det att illamåendet slår till. Apropå bearnaisesåseffekten känner jag personligen inte till några som blivit sjuka av just bearnaisesås, kanske skulle tequilaeffekten vara ett mer passande namn i Sverige?

Tack vare dessa råttor har vi alltså lärt oss om hur djur både kan lära sig om saker som händer i nuet, men också att viss typ av information verkar djur också kunna lära sig om i längre tidsperspektiv.

Så, för alla råttor som lidit under vetenskapens börda, plats #46 är för er.

PS. En sista sak, undrar du vad det här är för en skum lista jag håller på med finns lite bakgrundsinformation här.

Referenser

Anthony 1959 The Tolman and Honzik insight situation. British Journal of Psychology, 50, 117-124

Hsiao 1929 An experimental study of the rat’s ”insight” within a spatial complex. Univ Calif Publ Psychol, 4, 57-70

Garcia, Kimeldorf, Koelling 1955 Conditioned aversion to saccharin resulting from exposure to gamma radiation. Science 122, 157-1588

Garcia, Ervin & KoellingA 1966 Learning with prolonged delay of reinforcement. Psychonomic Science5, 121-122

Seligman & Hager 1972 Biological boundaries of learning. The sauce-bearnaise syndrome. Psychology Today6, 59-61, 84-87

Tolman & Honzik 1930 ”Insight” in rats. Univ Calif Publ Psychol, 4, 215-232

Annonser

One response to “#46: Brunråtta

  1. Pingback: #30: Ekorre | Bild & Naturhistoria·

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s