#51: Storspigg

Spigg

Östersjöns charmigaste lilla fisk? Storspigghanne på ett par meters djup, Gålö, Stockholms skärgård.

Det här kan vara den djurart vi lägger mest tid på att diskutera hemmavid. En ädel liten fisk, ofta benämnd skapelsens krona. Man skulle kunna tycka att skapelsens krona borde hamna högre upp än på en femtioförstaplats, men, sedan när blev världen rättvis? Hur som helst, storspigg (Gasterosteus aculeatus), eller trepigget stingsild som arten heter på norska, är ett fantastiskt litet kryp.
Är man zoolog i Stockholm är det svårt att komma undan denna fina lilla fisk. Under decennier har spiggar ömsint vårdats i akvarier på Zoologiska institutionen. Där har man namngivit den klibbiga massa hannarna utsöndrar  för att klistra ihop det fina lilla boet han bygger åt äggen; spiggin, efter fiskens svenska namn.

Spiggar har också använts som modellorganism inom evolutionsbiologi där snabb evolution har kunnats studera i både nordamerikanska sjöar och isländska vattendammar. Inom etologin har djursignaler studerats med hjälp av spiggars röda mage. En spigghanne som hävdar revir blir mycket upprörd om något i spiggstorlek kommer i närheten om detta har en rödmålad undersida. En sådan revirhävdande hanne kan inte bärga sig att starta ett instinktivt beteendemönster, här en attack, när den bokstavligen ser rött. Dessa fixa beteendemönster var ytterligare något etologen Niko Tinbergen utredde med snillrika experiment.

Spiggstim

Spiggstim i den övergödda, nästan döda, Östersjön. Också Gålö, Stockholms skärgård.

Här på hemmaplan ser storspiggarnas miljö ofta ut som i bilden ovan eftersom vi människor dagligen spyr ut gifter och gödsel (från både skogs- och jordbruk). Östersjön är ett mycket sjukt hav. Om det fanns en tävling för sjukast hav skulle Östersjön nog hamna på prispallen. Storspiggar är märkligt tåliga typer då detta är en av de få fiskar man hittar även på riktigt nedgrisade och äckliga platser. Men, inte ens storspiggar simmar omkring i så döda vatten som utanför verket i Hallstavik, ett vatten man inte skulle önska sin värsta fiende att ha vid sitt hem. Hur som helst, man kan ställa sig frågan hur sjuttsingen spiggarna kan överleva i dessa miljöer, man kan tänka sig att antingen dör de ut i giftmiljöerna eller så kanske de kan anpassa sig? Skulle denna modellorganism även funka i svenska vatten?

Av en slump ställde sig min fru just den frågan för ett antal år sedan. Och svarade sedan på frågan i avhandlingen Genetic response to pollution in sticklebacks; natural selection in the wild. Grunden, själva mekanismen, bakom all evolution är populationsgenetik och förändring av hur vanliga olika DNA-snuttar är hos individer över tiden. Därför klippte Emma av småbitar av stjärtfenor på spiggar som fångades i snuskiga vatten utanför massabruk och från andra spiggar som levde sina liv i rena, s.k. kontrollvatten, en bit ifrån varje massabruk. Alla fiskar i avhandlingen fick alltså leva vidare. Efter slit på labb med blaskande och vaskande med vätskor och analyser visade det sig att spiggarnas evolution i Östersjön påverkas i detta nu. Alla spiggpopulationer som levde utanför massabruk, från Västernorrland till Blekinge, hade genomgått samma slags förändring och delade nu genetiska drag med varandra, drag som inte återfanns hos kontrollpopulationerna. En kanske tråkig och teknisk mening, men den är rätt fascinerande. Vitt geografiskt spridda spiggpopulationer har alltså på bara några decennier genomgått identiska genetiska förändringar, drivna av den miljö de lever i. Den här förändringen har inte skett hos storspiggarna som lever i mindre förstörda områden.

Som lax på löken verkar samma slags snabb evolution ha skett i andra områden som ”bara” drabbas av hård övergödning, vilket visades i en liknande undersökning. Vi människor bokstavligen förstör miljön vi lever i, på kort tid. Storspiggar genomgår snabb evolution i Östersjön för att vi skitar ner. Jag minns själv Östersjön på 70-talet när man under en morgon tog båten ut och pilkade torsk. Som mest fick vi upp 45 fina torskar en morgon utanför Gräsö, varav en på fem kilo. Fisk vi sedan åt upp. Idag skulle jag inte fiska i Östesjön med mitt barn för att sedan äta fisken. Varför? Jo, för att citera Livsmedelsverket: ”Höga halter dioxin och PCB kan finnas i” och sedan kommer arter som strömming, öring och  lax. Äsch, tänker man kanske, det är inte så farligt, för enligt Livsmedelsverket är det okej att äta fisk från Östersjön som innehåller mycket kvicksilver två till tre gånger på år. Dåså, va bra…

Som i inlägget om mindre havsnål på plats #98 är det lyxigt att man så enkelt kan stoppa ner näsan under vattenytan på detta snart döda hav och se fiskar så vackra, fina och beteendemässigt spännande som storspiggar. För att du livar upp vår blöta ekologiska öken, och för att du är ett så fantastiskt bra samtalsämne, storspigg, du hamner på plats #51!

Annonser

One response to “#51: Storspigg

  1. Pingback: #50: Krabbmakak | Bild & Naturhistoria·

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s