#90: Stenskvätta

Stskv

En stenskvättehanne fotograferad under ringmärkning, 18 augusti 2003 vid Ottenby fågelstation.

#90 blir den alldeles vanliga alldagliga lilla stenskvättan (Oenanthe oenanthe). Att den tar plats på topplistan kanske inte anses självklart, men det är det banne mig. Och det har så klart att göra med att det är en sällsynt vacker liten småfågel som har en synnerligen spännande naturhistoria.

Skönheten först. Gillar man fåglar är det få saker, enligt mitt tycke, som slår ringmärkning. Jag minns första gången jag fick vara med på ringmärkning, en märkplats en bit ifrån Umeå. Jag och några vänner cyklade ett par mil riktigt tidigt på morgonen och väl framme så formligen bågnade näten av videsparvar och blåhakar (klart de inte bågnade, men det kändes så). Så här i efterhand en vansinnigt flott förstagångsupplevelse. Men den mest bestående känslan var hur lyxigt det var med ringmärkning. Man fick fånga vilda djur, hålla i dem och undersöka dem, titta på dem, noga, utan att skada eller på annat sätt påverka dem negativt. Klart de blir rädda, för det måste de ju bli, men deras rädsla går nog snabbt över när de väl släppts efter att ha blivit mätta och vägda och så klart fått en ring på foten. Vid ringmärkning skiljer arter som stenskvättan ut sig. Att fånga laxrosa (nästan laxrosa i alla fall) stenskvättor i augusti är en skönhetsupplevelse av rang. Förutom fjäderdräkten har stenskvättor (och flugsnappare) en nära nog perfekt småfågelform. Dessutom är den nybytta fjäderdräktens fräschör alldeles nymjuk och dunig.

Sen till naturhistorian. Klicka på den här länken till BirdLife:s faktablad för stenskvättor. Vänta några sekunder tills färgkodningen på kartan laddat. Begrunda. Kartan berättar att stenskvättor häckar nästan cirkumpolärt på norra halvklotet, de saknas endast längs med mellersta Nordamerika. Situationen är alltså sådan att den här arten, stenskvätta, häckar i västra och östra Nordamerika, på Grönland och Island och Europa samt längs med hela långa Asien ända bort till Stilla havet (gul färg på kartan). Men, titta nu på kartans blåkodade övervintringsområde, alla dessa fåglar från när och fjärran övervintrar bara på en endaste ”liten” kontinent. Alla stenskvättor flyttar till Afrika, de flesta söder om Sahara, detta oavsett om en stenskvätta häckar i Kamtjakta eller på nordvästra Grönland! En grönländsk stenskvätta kan flytta 900 mil åt sydost på hösten och där hamna i närheten av en Kamtjaktiansk stenskvätta som flyttat 1 000 mil åt sydväst! Dessa nordostsibiriska stenskvättor verkar dessutom flyga kortaste vägen till Afrika genom att starta sin höstflyttning i en nordvästlig riktning mot nordpolen! Jag ber om ursäkt för denna excess i utropstecken, men dessa stenskvättor förtjänar väl ändå tre små utropstecken.

Just flyttningen är häftig. Susanne Åkesson, Ulf Ottosson och Roland Sandberg gjorde navigationsexperiment med stenskvättor de fångade i nordöstra Sibirien. Detta betyder att man sätter en fågel i en trattliknande bur under natten under flyttningsperioden. Den tiden på året en fågel normalt flyttar är de enormt aktiva, oroliga, på nätterna. Sitter fågeln i en bur betyder det att den hoppar, mer eller mindre konstant, under nattens timmar. Upp, ner. Upp, ner. Hopp hopp. Om buren råkar vara trattformad och rund hoppar fåglarna fiffigt nog i den riktning de vill flytta. Utmärkt för dessa tre lundaforskare som under polarexpeditionenen 1994 gjorde upprepade experiment på just ostsibiriska stenskvättor. De fann att nära platsen de kläcktes, i östra Sibirien, hoppade de i en nordväst – nordnordvästlig riktning. Men, fåglarnas flyttningsriktning förändrades med tiden under resans gång. Vid slutet av resan hoppade de flesta fåglarna i stället i en sydlig riktning. En tolkning är att de verkar navigera efter en storcirkel och precis som att vi svenskar flyger flygplan nordvästligt över Grönland för att komma närmaste vägen till New York, som egentligen ligger söder om Stockholm, gör alltså dessa stenskvättor något liknande på sin långa resa till Afrika. Förmodligen gör stenskvättorna samma sak på nordvästra Grönland, fast åt andra hållet då vill säga.

Skönhet och fascination för stenskvätta upp på topplistan, som #90!

Referenser

Åkesson, Ottosson  & Sandberg 1995 Bird orientation: displacement experiments with young autumn migrating wheatears, Oenanthe oenanthe, along the Arctic coast of Russia. Proc Roy Soc Lond B, 262, 189-195

Annonser

One response to “#90: Stenskvätta

  1. Pingback: #84: Kärrsnäppa | Bild & Naturhistoria·

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s