Darwin, boxarräkor och ändamålsenlighet

Lo and behold, idag är Darwin-dagen. Han fyllde alltså år den 12 februari, född 1809. Vissa, som International Darwin Day Foundation, firar idag Darwin, vetenskap och humanism. Är du intresserad av Darwin så har jag här skrivit lite om hur det gick till när de, ja de var flera, kom på det där med arters uppkomst och evolution. Idag tänkte jag strunta i det och istället ta tillfället i akt att skriva några rader om en av de roligaste konsekvenserna jag tycker kommer av biologisk evolution, nämligen ändamålsenlighet. Lämnar vi bara betongen och sticker ut näsan någonstans där liv i någon form existerar finner vi just en överraskande ändamålsenlighet. Ekars trädstammar blir korta och tjocka när träden står i sol medan de blir långa och raka i skogen då de måste konkurrera om ljus med så pass simpla varelser som till exempel björkar och granar. Skämt åsido, trots att vi vet att evolution inte skapar perfektion (tinnitus, rudimentära saker som mänsklig svanskota och valars i fett inbäddade bakbensskelett) så är vissa djur så pass osannolika att de på något sätt höjer sig över mängden. Just nu tänker jag på boxarräkor.

Boxarräka

En boxarräka (Odontodactylus scyllarus) från svarta sanden i muckdykarparadiset Lembehsundet, mellan just lilla ön Lembeh och Sulawesi.

Vad har då boxarräkor med ändamålsenlighet att göra? De är en slags räka kan man kanske säga, men en speciell sådan från den speciella ordningen Stomatopoda. De smyger vigt och böjligt omkring på botten som om man skulle korsa en åkersorks pilande omkring med en snoks böjlighet. Kvicka som tusan. Märkligt nog livnär de sig gärna på skaldjurssläktingar eller snäckor, djur berömda för sina hårda skal. För att klara av att slå sönder dessa hårda byten har de utvecklat något lite speciellt som gör att flera flotta lab runt i världen har valt att studera dessa djur. Deras upptäckter, inte djurens utan forskarnas, publiceras i vetenskapens finrum tillsammans med nyheter om vatten på Mars och upptäckten av Higgsbosoner. I den här Science-artikeln står det att läsa om boxarräkornas märkliga boxningsapparat, deras hårda nypor. En boxningsapparat kraftig nog att krossa snäck- och krabbskal som just utvecklat ändamålsenligt för att vara extra starka och skyddande. Och just den Scienceartikeln från Kiailus-gruppen har beskrivit i detalj hur klubban är uppbyggd. Klubborna är byggda av hydroxylapatit, samma ämne som i våra ben och i emaljen på våra tänder. Men, deras struktur är så fiffigt konstruerad att de är långt mycket starkare, flera gånger starkare än keramiska slipmedel som till exempel kiselkarbid. Ed Yong har skrivit förtjänstfullt om styrkan i deras krabbkrossande hammare här.

Men för att krossa en krabba räcker det inte att ha hårda nypor, man måste slå hårt också. En grupp som studerat hårdheten och farten i en boxarräkas slag leds av Sheila Patek vid Duke universitetet. Till sin hjälp har gruppen så klart höghastighetskameror så de kan fånga de snabba rörelserna. Hur gör de då. Först och främst slår de hårt så det blir en rejäl smäll mot bytets skal. Inget överraskande med det kanske, förutom att kraften kan nå imponerande 1500 N. Vad säger det kan man ju undra? Enligt wikipediasidan om enheten Newton kan man enkelt uttryckt jämföra med att 1 Newton kan jämföras med tyngden av ett mindre äpple. Då snackar vi en decimeter lång boxarräka som smäller till en snäcka med en kraft motsvarande tyngden av 1500 äpplen. Isaac Newton själv hade drunknat av ett sådant syndafall. Men det räcker inte med blott ett hårt slag. De slår så hårt och snabbt att det direkt efter smällen bildas kavitationsbubblor. Slaget är så hårt att vätskan alltså övergår lokalt i gasform och när den här bubblan kollapsar uppstår ytterligare en stenhård smäll. Här en höghastighetsvideo från Pateks labb som visar det bisarra som sker efter att klubban träffar skalet:

Så, under 800 mikrosekunder kan en stackars snäcka mötas av först en smäll av en klubba, sedan en ”kavitationsbubbelsmäll”, sedan en ny smäll av den andra klubban följt av ytterligare en ”kavitationsbubbelsmäll”. Aj. Krasch.

Men boxarräkorna fler ändamålsenliga ess i rockärmen. Har man så potenta vapen kan det vara på sin plats att signalera sin fara. Tittar man på bilden ovan av en O. scyllarus ser man de snygga platta utskotten. Just de här utskotten varierar mycket i utseende hos olika arter och om man kommer lite för nära med kameran är det lätt hänt att en boxarräka vänder sig rakt mot en, spärrar ut allt färgglatt och hotar med sina varningssignaler.

Boxis

Här en annan art, en Odontodactylus latirostris som hotar mig då den måste tyckt att jag kom för nära. Den här arten har också klubbor, de vitrödrandiga rundade utskotten som ligger laddade utmed kroppssidorna. Även den här bilden tagen sommaren 2011 i Lembehsundet, Indonesien.

Så, grattis människan kanske man ska säga, som har förmånen att ta del av all den här ändamålsenligheten. Vi ser den överallt, men när man tittar på den hos boxarräkor är den dessutom sanslöst estetisk.

Edit. Tack till Anders Gustafsson som rättade lite språk.

Annonser

2 responses to “Darwin, boxarräkor och ändamålsenlighet

  1. Pingback: #47: Odontodactylus scyllarus | Bild & Naturhistoria·

  2. Pingback: Skön räka att hänga med | Bild & Naturhistoria·

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s