Sorg igår, sorg idag

Så här säger Claes Andréasson på United Peat: ”Fåglar finns överallt och det är inget som säger att de försvinner, möjligen flyttar de på sig.” Jag förstår att Claes som jobbar på ett företag som bryter torv blir irriterad över att de inte får bryta torv. Detta står att läsa i Smålandsposten idag. Claes säger också så här om det allmänna motståndet från miljövänner:

– Det biter sig fast på i snart sett alla verksamheter. Allt ska bevaras. Det finns snart inte plats för mänskligheten om miljövännerna får råda.

Men, det har aldrig, någonsin, i hela gamla världshistorien, funnits mindre plats för ickemänskliga djur och natur än idag. Jag känner att jag vill träffa Claes och diskutera. Jag skulle vilja berätta att fåglar faktiskt dör ut. Det händer. För trettio år sedan dog mellanspetten ut för att det i Sverige knappt finns ädellövskogar kvar. Jag skulle vilja prata om att forskare gör modeller där de uppskattar att 10 000-tals arter dör ut, varje år! Och att just habitatförstörelse, att man förstör djurs och växters livsmiljöer i en takt som inte ens är begriplig är det största och allvarligaste hotet som finns. Men men, kanske ska man inte känna alltför stor sorg, eller förvåning, över att människor på företag  vars affärsidé bygger på att gräva upp mossar tycker det är jobbigt att de inte tillåts gräva upp mossar. Jag förstår Claes position.

Men, jag tycker människor idag ofta glömmer bort att förr levde få människor, omgivna av natur. Idag lever lite natur, men nu omsluten av miljontals människor.

förr levde få människor, omgivna av natur. Idag lever lite natur, men nu omsluten av miljontals människor.

Kanske kan man finna tröst i att det finns många människor som tycker djur och natur är något vi ska vara rädda om. En massiv opinion drygt 20 år sedan ledde till ett i mina ögon fantastiskt dokument, Riokonventionen, eller konventionen om biologisk mångfald. Den här konventionen, ratificerad av hela 157 länder (om jag räknat rätt) gör något så ovanligt att den ger biologisk mångfald ett egenvärde. Vi har alltså skrivit under på att mångfald har ett värde, att arter ska få existera just för att de finns, att de lever, att de har utvecklats under årmiljoner.

biologisk mångfald är en gemensam angelägenhet för mänskligheten

Konventionen inleds med att parterna ”bekräftar att bevarandet av biologisk mångfald är en gemensam angelägenhet för mänskligheten.” och att de ”bekräftar att stater är ansvariga för att bevara sin biologiska mångfald och för att använda sina biologiska resurser på ett hållbart sätt.”.

Skalbagge

Utrotningshotad. Den bredbandade ekbarkbocken finns bara kvar i Nationalstadsparken i Stockholm i hela norra Europa. Den nästan ser nervös ut där den ”biter på naglarna”.

Men, så kommer regeringen. Och riksdagen. Och en helt ny slags rovdjursproposition klubbas igenom som i motsats till att ha en bevarandevision tydligt har en ta-bort-så-många-djur-vi-kan-från-Sverige-vision, och därmed skjuter riksdagen Sveriges naturvårdspolitik tillbaka till tider långt innan man ens börjat diskutera Riokonventionen. Det är så, vad säger man, omodernt? Utsiktslöst? Sorgligt.

Örn

Jaha, en fågel som enligt dagens politiker betraktas som så farlig och besvärlig att dess numerär ska begränsas i rovdjurspropositionen. En fågel, kom igen. Bilden visar en vild och otam kungsörn fotad från gömsle. Alltså så vild att den är farlig och ska regleras politiskt som farligt och besvärligt rovdjur.

Då blir det mycket mera sorg, på en helt annan nivå än den jag känner för United Peat:s uttalande om ”Det finns snart inte plats för mänskligheten om miljövännerna får råda.” Om du orkar läsa om rovdjurspolitik kan du läsa Hanne Kjöller på DN, eller tidigare inlägg jag skrivit här om till exempel varg- och säljakt. Just nu orkar jag varken skriva långt, initierat eller nå’t vidare smart.

Men, det finns faktiskt en sak som är så märklig i den här historien att den bara måste nämnas. Jag måste få ur mig den här bisarra historien först, du kan också läsa den på sr.se. Kort bakgrund först. Enligt lag får regeringen inte sätta lägre siffror på rovdjurstammar än vad som fanns i Sverige vid vårt EU-inträde  1995. Märkligt nog hade regeringen fått fel siffror på lodjursstammens storlek 1995 från Naturvårdsverket och därför satt 700-1000 lodjur som gräns för vad man tycker är bra (=regeringens politiska, alltså inte vetenskapliga, syn på gynnsam bevarandestatus). I våras ska Naturvårdsverket ha kontaktat regeringen och påpekat att siffran 700 är fel för det fanns faktiskt många fler, hela 1 700 lodjur i Sverige 1995 (vissa andra säger nu 1 300 men det förändrar inte historien). Jaha, det handlar ju inte om någon skitsak, så det är väl klart att man ändrar sig när man ska fatta politiska beslut om Sveriges biologiska mångfald (vilket innefattar antal individer). Men nej. Lena Ek säger nej. Vi kan inte ta hänsyn till att det fanns fler lodjur än vad vi först skrev trots att vi skrivit fel. Nej. Hon väljer att använda fel siffra, med flit  (olaglig siffra också antar jag). Det är alltså inget som görs av misstag. Det är uträknat, uttänkt och medvetet. Lyssna på intervjun, hon försvarar dessutom sin medvetna felaktighet. Så här:

– Vi måste faktiskt bygga på det underlag som vi får in från vår expertmyndighet, som samlar in från olika forskargrupper, och då har vi fått siffran 700. Vi har lagt till ett intervall mellan 700 och 1 000 för att ha en god marginal, säger miljöminister Lena Ek.

Östersjön, död. Jag överhörde en diskussion på tunnelbanan i morse där en kvinna berättade om hur det sticker i halsen när hon andas luften i Shanghai. Djur och växter utrotas (sorglig länk om djur som utrotats ). Jag är sorgsen.

Och så säger Claes att ”Det finns snart inte plats för mänskligheten om miljövännerna får råda.” Visst Claes, miljövännerna tar verkligen över och sabbar vårt samhälle. *Host*

✞ 2013 förklaras Formosan trädleopard utdöd.

✞ 2012 förklaras Pinta Island jättesköldpadda och japansk utter utdöd.

✞ 2011 förklaras en noshörningsart och den östliga puman vara utdöda.

✞ 2010 förklaras aloatradoppingen utdöd.

Edit: Lade till ”EU” så avslutningen blir begriplig.

Och självklart, tack till Kristoffer Alp som tipsade om artikeln i Smålandsposten på facebookgruppen Fåglar och fågelskådning

Annonser

4 responses to “Sorg igår, sorg idag

  1. Konsten att göra en tulipanaros

    Det här med bevarande av djur & natur är ett kinkigt kapitel. Tjurskallighet och enögdhet förekommer på ömse sidor i debatten. Själv har jag en och annan gång tyckt att det är lite onödigt att lägga tio miljarder på att låta den nya motorvägen göra en extra krök runt en ensam liten spetsbladig fimmelvippa, när det finns hur många som helst i större delen av Europa. Och jag har nog, skam till sägandes, i olika sammanhang fällt en och annan sarkastisk kommentar om ”miljönissarna”.

    Men miljönissarna har ett tungt argument, och det är det som den här Claes Andréasson säger: ”Det finns snart inte plats för mänskligheten.” Saken är den att Claes helt har missuppfattat läget. Det förhåller sig precis tvärt om. Det finns snart inte plats för naturen.

    Ödeläggelse av regnskogar, förgiftning av hav och sjöar och borrning efter olja är inte själva problemet, utan bara symptom. Problemet är människan själv. Närmare bestämt hennes antal. Det har sagts mig att människornas antal överstiger råttornas. Vi är väl just nu runt sju miljarder eller så. Vi kommer att bli tio miljarder innan vi slutar öka. Och varje människa kräver ett hundra gånger större ”Lebensraum” än en råtta.

    Människan är obetvinglig. Hon är Jordens herrefolk, kanske till och med Universums. Så länge Jorden inte krockar med en alltför stor himlakropp, så kommer människan att befolka Jorden tills Solen slocknar, och kanske överlever hon till och med detta. Homo sapiens’ livskraft och anpassningsförmåga är gränslös, såsom du själv har redogjort för. När människan ständigt kräver att få utvidga sitt territorium, har andra djur ingenting att sätta emot.

    Det är svårt att sia, i synnerhet om framtiden, som det stod i Blandaren, men en sak kan jag med bestämdhet förutsäga: År 2050 finns det ingen spetsbladig fimmelvippa. Kanske heller ingen hackspett, vare sig stor eller liten. Miljön på Jorden kommer att vara betydligt torftigare än i dag. Det kan vi inte förhindra. Det är för sent. Och för övrigt är det omöjligt. Hur skulle sju miljarder människor kunna leva på Jorden utan att påverka den? Människan är faktiskt en del av naturen. Vad vi kan göra, är att begränsa skadorna så långt det är möjligt. Människan har makten, och med den följer ansvaret.

    När naturens försvarare kommer i konflikt med kapitalets företrädare, vinner alltid den senare. Den som kan visa på en god ekonomisk avkastning vinner alltid. Det har aldrig någonsin hänt, att en stor oljefyndighet har lämnats oborrad av miljöskäl. Kapitalet kan aldrig besegras. Och politikerna är det meningslöst att slåss mot. Miljöminister Lena Ek skulle aldrig drömma om att fatta beslut som ger henne färre kryss i riksdagsvalet. Du anser att Socialdemokraterna har en vettigare hållning i rovdjursfrågan. Måhända, men vänta bara tills S sitter i Rosenbad. Då blir det annat ljud i skällan. Då sviktar minnet, då glids det på formuleringarna.

    Måste man alltså ge upp? Nej. Det gäller att, likt en proffsboxare i karriären, välja sina matcher. Välj de motståndare som du har goda utsikter att besegra. Du kan inte rubba Lena Ek – hon är en enkel bonde i schackspelet, hon ligger så att säga ett steg för sent i kedjan. Försök i stället komma åt dem som kryssar hennes ruta på sina valsedlar.

    Men om jag då ändå ställs inför en övermäktig motståndare, vad gör jag då? Tja, som dom säger i Amerika: If you can’t beat them, join them. I Afrika har man lyckats övertyga befolkningen om att levande gorillor ger mer pengar än döda gorillor. Rika turister betalar duktigt med dollar för att få komma och titta på gorillor i deras naturliga miljö. Så i stället för att skjuta ihjäl gorillorna, ger sig befolkningen ut i djungeln för att försvara dem. Voilà – kapitalets lakejer får sina silverpenningar, och ändå lever gorillorna. Fortfarande utrotningshotade, visserligen, så deras liv hänger på ett hår. Men faktum kvarstår: Det finns fortfarande viltlevande gorillor, och vi har alltså chansen att rädda dem.

    Denna strategi är naturligtvis bara en liten flisa i en stor mosaik, men även en tusenmilaresa börjar med ett steg.

    För övrigt ska man inte alltid utgå från att kapitalister, politiker och andra makthavare är fullständigt samvetslösa. Det finns undantag. När Öresundsbron skulle byggas, tillsatte Öresundsbrokonsortiet en miljökontrollant: Kjell Andersson. Denne hade gjort en uppmärksammad film om de döda bottnarna i Öresund. I demonstrationerna mot brobygget gick han i första ledet. Och nu blev han alltså anlitad av sin värsta fiende. Man kunde befara att konsortiet hade för avsikt att göra honom till en bakbunden galjonsfigur, en miljörörelsens vingklippta gisslan. Men så blev det inte. Enligt hans egna ord fick han igenom samtliga sina krav! Resultatet blev att den berörda havsmiljön inte blev försämrad av brobygget, utan förbättrad.
    http://www.basti.dinstudio.se/diary_25_9.html

    Forsmarks kärnkraftverk har använt sitt uppvärmda kylvatten till diverse naturprojekt med inriktning på utrotningshotade djur. När jag besökte Forsmark – jag tror det var i slutet av åttiotalet – var havsörnen på vippen att bli helt utrotad, och var följaktligen extremt sällsynt. Men vid Forsmarks så förhatliga kärnkraftverk fick jag se två havsörnar, pigga som pelikaner, och sannolikt fullt avelsdugliga!

    Jag gör inte anspråk på att veta hur man gör en tulipanaros. Jag är inte ens säker på att det över huvud taget är möjligt att göra en. Det enda jag vet är att vi oförtröttligt måste fortsätta att ständigt försöka. Förlorar, det gör man först den dag man lägger sig ner och ger upp.

    Själv är jag tämligen förhärdad inför en del miljönissars överambitiösa tirader. Jag går inte på vad som helst. Men jag är beredd att lära mig. Jag ändrar åsikt då och då, när motståndarens argument är bättre än mina. Och detta kan jag aldrig lära mig begripa:

    Hur kan man se en svävande örn utan att gripas av vördnad?

    Förfäras ej, du lilla hop
    fast fiendernas larm och rop
    från alla sidor skalla!
    De fröjdas åt din undergång
    men deras fröjd ej bliver lång
    så låt ej modet falla!

    Hälsningar
    Basti

  2. Hej Basti,
    Och tack för din uppsats! En liten sak jag tycker är viktigt. Bara för att jag kritiserat Lena Eks beslut och uttalanden betyder inte det att S rovdjurs/naturvårdspolitik automatiskt är toppen. Jag tror inte heller att Lena Ek tar någon notis om några kilobyte text på en perifer blogg. Det här inlägget var ingen kamp, snarare terapi. Dessutom är det alltid kul att skriva något som resulterar i smärre avhandlingar från andra som dig! Och, du har helt rätt i att det gäller att välja sin arena. Jag gör så gott jag kan.

    Jag tycker inte heller att kommersiellt är av nödvändighet dåligt. Som du påpekar, spillrorna av natur är just spillror. Och även spillror kan stå i vägen. Man kan tycka att Sverige är fullt av natur, i och med vår ringa populationsstorlek, men som väl belystes av Maciej Zaremba i hans serie DN-artiklar så är en stor del av vår ”natur” mycket utarmad. Ibland blir det för sorgligt. Alldeles för sorgligt. Jag tycker personligen Riokonventionen är ett fint dokument.
    Nu kallar godnattsagorna!
    /Johan

    • Johan,

      Vi är inte ense om allt, men i stort sett har du rätt. Gällande exempelvis svenska vargar och andra stora rovdjur har jag ändrat mig, och det har jag gjort efter att ha tagit del av dina synpunkter. (Särskilt din grafiska framställning av regeringens syn på örnar gjorde starkt intryck). Och jag kan väl knappast vara den ende. Så din envetna kamp sätter spår. Minns det gamla ordspråket ”Små sår och fattiga vänner ska man inte förakta.” Din insats betyder antagligen mer än du nånsin får veta.

      Att den mångmiljardhövdade människan drar segrande fram över Jordens land och hav, innebär att hon oundvikligen kommer att fortsätta sprida förödelse omkring sig. Därför blir det svårt, kanske till och med omöjligt, att rädda alla utrotningshotade djur. Men det innebär inte att vi ska ge upp. Varje räddad art är en seger, i synnerhet om artens habitat är räddat (till exempel en bit regnskog).

      Apropå godnattsagor, så avskyr jag olyckliga slut. Så jag hoppas att dina sagor slutar ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar”. Det gör i alla fall havsörnarna. Ett tag till…

      Hälsningar
      Basti

      • Kul citat med de små såren och de fattiga vännerna, har jag inte hört förr! Apropå bevarande, eller ta-hand-om:andet, så är det en så grym assymmetri mellan intressen. Det finns alltid mer stålars att tjäna imorrn, men är en art borta (i många fall gäller det också naturmiljöer i sig) så är den borta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s