Igelbäckens pärla

Gängse uppfattning är att Igelbäckens pärla, den lilla fisken grönling (Barbatula barbatula), inte är en inhemsk och svensk fisk. Men, kan Linné haft fel då kung Fredrik I planterade ut fisk i Stockholm. Innan vi börjar måste jag också bara säga det här (för det är väl sant?): Och fiskar har bäst namn. Lyssna på sterlett, stjärnkikare och ulk.

Miljöbild

Svinkallt vatten och varmt färgade höstlöv i dagens Igelbäck, den 6 oktober. Bilden togs med skakiga och kalla händer med kamera fortfarande inne i undervattenshuset. Har månne Kung Fredrik I slagit en drill i denna bäck för en sisådär 300 år sedan?

Under 1700-talet, när Fredrik I hängde i Stockholm planterades som sagt mängder av fisk ut i dammar och sjöar. (Varför kan vi inte låta bli att göra sån’t…). En av dessa arter var sterletten (en liten störfisk Acipencer ruthenus) och en annan art var slampiskaren (Misgurnus fossilis), åh, dessa fisknamn. Om Igelbäckens egen pärla, grönlingen, skriver Linne 1746 att Fredrik I låtit hämta grönlingar i Tyskland och inplanterat dessa i Mälaren. Linné blir med sina texter om grönling den som sätter agendan om grönlingens ursprung i Sverige. Men, hör och häpna, den lilla slampiskaren dyker upp som en slamkrypare och ställer till det. För Linné kan ha felidentifierat slampiskare och kallat dem grönlingar! En annan viktig sak är att de grönlingar som finns i Naturhistoriska riksmuseets samlingar från den här tiden, har ett dunkelt förflutet. Deras ursprung är osäkert.  Slampiskaren däremot simmade  omkring i Ulriksdals slottsdammar på 1700-talet.

Igelbäcksstenar

Igelbäcken var idag inte bara kall utan också irriterande grund. Jobbigt att hitta djur i en strömmande bäck som är 15 cm djup. Skakigt och kallt även här.

All den här informationen har jag läst i en mycket omfattande rapport från Länsstyrelsen, Stockholm (2000:09, pdf-fillänk). Där kan man alltså läsa att grönlingens status som inplanterad art inte är bevisad utan enbart bygger på indicier.

Där kan man alltså läsa att grönlingens status som inplanterad art inte är bevisad utan enbart bygger på indicier.

 

Det är alltså möjligt att grönlingen vandrat för egen maskin till Igelbäcken. För beståndet här i Igelbäcken är unikt på grund av att det är så isolerat från sydligare bestånd. Oavsett, den tunga slutsatsen de drar i rapporten är ändå att då grönlingen funnits som lekande fisk i Igelbäcken sedan före 1900 räknas den som naturligt förekommande här.

Grönling!

Igelbäckens lilla pärla, en liten grönling med sina karakteristiska skäggtömmar. Det här är vad de gör, smyger runt och gömmer sig på botten så länge det är ljust ute. Bilden tagen med vanliga kameran i ett undervattenshus, brännvidd 100 mm, f/4, 1/60 s, ISO 1600 och med belysning från två undervattensblixtar.

Anledningen att jag skriver om dessa små grönlingar är att jag åkte till Igelbäcken för att ta grönlingbilder. Det var kanske ingen höjdare. Inte så mycket för att det var svinkallt och krävde våtdräkt från topp till tå utan för att Igelbäcken kan vara så grund att det var ruskigt svårt att få ner huvudet tillräckligt djupt för att hitta djuren i cyklopet. Att sedan få dit det stora obäket till undervattenskamerahus med blixtar var väl helt enkelt mest besvärligt. Men, vad gör man inte för 13 cm ren ljuvlighet…

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s