Ormfobi och drällandet av orm på Järvafältet

Jag har full respekt för människor med grav ormrädsla. Tyvärr kommer nog ingen ormfobiker läsa en endaste rad av det här inlägget. Vid åsynen av bilden nedan är det här fönstret bortklickat snabbare än du hinner säga ”konstitutionsutskottet”.

Huggorm.

En liten huggorm, knappt 20 centimeter lång.

Järvafältet är en klassisk lokal för ormletande. I söndags träffade jag en grupp med fyra män, som med stort allvar hade täckt mycket mark i jakten på små kräldjur. 10 snokar och fyra huggormar hade de hittat under dagen. Men vågar man sig ut på Järvafältet som ormfobiker? Min slutsats är ett rungande ”JAAA!”  för det kan vara djupt frustrerande svårt att hitta de där små kräldjuren. Huggormen (Vipera berus) på bilden ovan och nedan tog alldeles för lång tid att hitta. Jag letade, noggrant, ett flertal gånger runt buskagen där jag trodde att det skulle ligga en eller ett par huggormar. Inte förrän på tredje försöket, c:a en timme efter att jag startat, låg den där. En liten en, knappt två decimeter lång. Så även om man stöter på en orm då och då är de ofta förvånansvärt svåra att finna.

Huggorm

En till bild på den lilla huggormen. För att kunna ta dessa närbilder på en så liten orm, utan att skrämma in den under de smått irriterande torra löven, satte jag en 2x förlängare på mitt makroobektiv Canons 180mm f/3.5L. Bra räckvidd! Ljuset är blixtljus, genom diffusor. (360 mm brännvidd, 1/100 s, f/13 vid ISO100 och en uppmjukad 580EXII.)

Ormar kan man annars kanske säga passar alla. Även om det ”formligen dräller av orm på Järvafältet” krävs det rejält med letande (oftast) för att se några ormar, även om man till och med vet var de brukar hålla hus. Så, kul med mycket orm för de intresserade, men skönt att de är så förbannat blyga, för ormfobikerna. För även om man inte gillar de här ringlande små bestarna/gullefjunen kan man utan problem cykla runt eller på annat sätt njuta av ett så fint naturreservat i Stockholmsområdet.

Tillbaka till ormfobi. Vad är det? Jag har en gång i livet sett en ormfobiker få en plastorm slängd på sig. Sedan dess vet jag att det inte är något att skämta om. Och fyffan vad jag skämdes. Jag var nämligen ett av barnen som tyckte det var ett lyckat skämt att kasta den där ormen, innan vi såg hennes reaktion. En lite grym sak med ormfobi är att det är en form av rädsla som kan bildas lite lättare än andra rädslor. Ungefär som att vårt beteendesystem är förberett för att bli skrajset för ormliknande saker.

Snok

En Järvafältssnok simmade igår i vårsolen. Om någon har dött av snok (Natrix natrix) har jag ingen aning om. Låter osannolikt, men någon kanske har satt en i halsen?!? Samma utrustning, ingen blixt. (360 mm brännvidd, 1/2000s, f/7,1, ISO1600.)

Susan Mineka är en riktig klassiker när det kommer till ormrädsla. Hon, och hennes medarbetare, har gjort ett antal studier om just ormrädsla där hon undersökt hur den här rädslan överförs mellan individer, fast inte hos människor. Hon utförde snillrika experiment där hon först spelade in en makak och en orm där makaken blev livrädd för ormen. Sedan lät hon en annan makak titta på filmen på en TV, och visst, den makaken blev också livrädd för ormar. Sedan redigerade hon videofilmen, så makakens beteende var identiskt, men nu såg det antingen ut som att filmstjärnemakaken blev livrädd för en plastblomma eller en plastorm i stället. Makaker som såg en makak på TV bli rädd för en plastorm utvecklade också en rädsla för ormar. Men en makak som tittar på TV och ser en annan makak bli rädd för en plastblomma gör inte att plastblommerädsla utvecklas. Det är alltså inte bara rädslan hos en annan makak som bestämmer vad en makak blir rädd för, utan de verkar vara förberedda för att utveckla vissa rädslor lättare än andra. På fackspråk kan man säga att makakerna uppvisar en genetisk predisposition för ormrädsla. Man tror att människor är lite likadana.

Det bästa med ormfobi är att den är möjlig att behandla bort, helt och hållet! Iréne blev till exempel helt botad som man kunde läsa om i Hemmets veckotidning för ett par år sedan. Det bästa med KBT-behandling av ormfobi är att det funkar, vetenskapen kring KBT är stabil och repeterbar. Inget humbug helt enkelt.

Hur som helst, lite grymt kan tyckas men våra beteendesystem är mer förberedda att bli rädda för ormar och småkryp än för till exempel bilar. Trots att bilar dödar sjukt många fler människor per år än ormar blir vi lättare räddare för ormar än för bilar. Enligt Wikipedia (utan källa så man kanske ska ta det med en nypa salt) har 44 personer dött av huggormsbett sedan tidigt 1900-tal, jämfört med att det nästan dött 15 000 personer i trafiken i Sverige bara sedan 1985 (Transportstyrelsens statistik). Kontrollerar man för att vi har mått under olika tidsrymder blir skillnaden än mer hisnande; c:a 535 personer dog i trafiken per år under perioden medan 0,44 personer dog av ormbett per år. Det är alltså nästan 1 200 gånger fler som dör av bilar än ormar. Tro fan att jag hellre fotar huggormar än bilar!

Annonser

2 responses to “Ormfobi och drällandet av orm på Järvafältet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s