Löss och människor

Först och främst kan man fråga sig vad i hela fridens namn löss har med den nuvarande hästköttkrisen att göra? Jo, precis som vi människor är löss ena riktiga finsmakare. Kräsna till tusen. Mer om detta längre ner.

I Stockholm är det alltid lustider. Det känns i alla fall så när man är förälder. Man kan ju tycka löss som koncept är äckligt, men samtidigt är det kul att få fotografera insekter mitt i vintern när naturen är väldigt tom på småkryp. Men, mitt i all äcklighet tycker jag ändå att de visst är lite söta ändå. Med sina små hästansikten! (Vill du köpa ett gulligt lusgossedjur? Här finner du det!)

Lus

Jo, jag måste säga att jag tycker den är lite söt. Konstigt med tjocka ”köttantenner”. Lus som dog av kamningen och därav blev fotad post mortem. Närbild med Canons underbara MP-E 65mm på en 7D.

Löss? Är löss nå’t roligt att skriva om då? Nja. Om jag vore dig skulle jag inte googla löss+humor för då kommer man till såna här dåliga vitsar som dessutom är helt inkorrekta, ve och fasa… Varför är då den urkassa vitsen fel? kan man fråga sig. Jo, den lilla lus man blir bekant med som förälder är huvudlusen, en av tre arter löss som bor på människan. En huvudlus kan varken överleva i armhålan, i kläder (där bor klädlusen) eller mellan benen (där bor flatlusen). Alla dessa människolöss tror man vi människor har dragits med sedan c:a 770 000 år sedan*. Lite kul, mer än en halv miljon år innan vår art uppstod uppkom urmodern bakom allas våra löss!

Huvudlusen vill, föga förvånande, bara vara på huvudet. Då kommer vi tillbaka till likheten mellan löss och människor och hästskandaler. För så här i hästköttskandalernas tider kan vi se en likhet mellan de flesta svenskar och huvudlöss – de vill inte heller ha hästkött! Löss är ännu kräsnare än alla hästköttskyende svenskar. En huvudlus skulle gå så långt som att dö innan den skulle äta på en häst. Eller, kanske inte så viljestyrt, men dessa små insekter är så specialiserade att en lusart normalt bara vill bo på ett slags värddjur (som ett skolbarn till exempel). En huvudlus som hamnar på en häst skulle helt enkelt inte klara av att överleva. Däremot överlever en annan, för hästar specialiserad, lusart finfint på hästar, Haematopinus asini. Denna art gillar bara hästblod.

Lus

Loppcirkus har jag hört talas om, men aldrig luscirkus. Tjohoo! Den här levande lusen klättrar på ett hårstrå och har lite mumsigt människoblod i magen, det som färgar bakkroppens insida mörkt (tarm och sån’t). Även denna bild tagen med MP-E 65mm och 7D, samt en blixt snett framifrån och en annan blixt snett bakifrån för att få den genomskinlig och fin.

Titta på lusen som leker cirkus ovan. Du ser vilken ynklig mag-tarmkanal den har. Den syns tack vare blodet. Det här kan man som människa tycka är toppen. Att huvudlöss inte kan samla på sig, lagra, stora blodmängder som en fästing gör att de måste äta väldigt regelbundet. Därför är det livsfarligt för huvudlöss att lämna huvudet där de sitter. Så, om vi bara kammar ur lössen ur frisyrerna så kommer eventuella kvarliggare i mössor och på huvudkuddar dö i brist på mänsklig värme och omsorg. Det här är också anledningen till att de är välutrustade med klängiga klor, klor så starka att de under en minut skulle klara att med frambenen bära en vikt 2 000 gånger tyngre än deras egen kroppsvikt. (Hur sjuttsingen vet man det? Jag vet inte, men Åke Hansson skriver om detta, och mycket mer, i sin sköna bok Objudna gäster.)

Lus

Nu är den på väg neråt. Samma objektiv, samma blixtar som ovan. Relativt snabb, denna <2mm korta krabat. Kul med djur som är så små att antennerna ser så tjocka ut i förhållande till övriga kroppen.

En annan, lite mer långsökt, parallell mellan fenomenet lusepidemi och hästkött är att människan har en rätt fantastisk förmåga att omvärdera sin kultur. Ja, det finns i alla fall en potential till det. Att bli lusangripen har tidigare varit stigmatiserande, en tyst anklagan om smutsighet och taskig hygien har följt med lusangrepp. Idag känner i alla fall inte jag att denna koppling finns. Föräldrar delar lushistorier med varandra, ofta med lite skrattfylld desperation, men helt utan skam. I andra kulturer delar man också hästköttsrecept med varandra, helt utan skam. Kanske kommer den dagen till Sverige? Kanske inte.

*Kittler et al. 2003 (länk), Kittler et al. 2004 (länk)

PS. Om du inte är kräsmagad eller lättskrämd kan du klicka dig vidare här och glädjas åt att vi människor inte drabbas av löss som äter upp vår tunga och sedan sitter kvar i munnen på tungans plats och äter din mat och agerar låtsastunga… [Youtube-länk]

Advertisements

4 responses to “Löss och människor

  1. Spännande! Jag funderar lite på ditt påstående kring att lössen skulle ha funnits på människan i 770 000 år. Det borde dels inte gälla flatlöss enligt http://jbiol.com/content/8/2/20, men borde det verkligen också gälla vanliga hårlöss? Splitten mellan hårlus och kroppslus förstår jag, men är det inte rimligt att tänka sig att hårlusen följt människan sedan vi hade en gemensam släkting med schimpanser och bonobos? Det stämmer ganska bra med en värd/parasit evolution: http://jbiol.com/content/8/2/20/figure/F3. Sedan kan man ju naturligtvis tänka sig att lössen hoppat mellan människoarter en del, det kan ju skapa samma mönster och har föreslagits som förklaring till varför det finns en speciell lusklad i nya världen.

  2. Pingback: Släpp lössen loss, terminen har börjat! | Bild & Naturhistoria·

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s