Människan är unik, men det är storskrakar också

Att jobba med frågan om det unikt mänskliga gör att man ibland hamnar i, hur ska man uttrycka det, otillfredställande diskussioner. Detta händer oftast i diskussioner med biologer där poängen blir att människan är ju inte mer unik än någon annan varelse.

Timmerman på ved

En alldeles unik timmerman, ett forskningsområde i sig.

”Varför ska man överhuvudtaget studera att människan är unik?” En timmerman är lika unik som en storskrake, precis som att spökdjur är precis lika unika. Torbjörn Fagerström, uttryckte det väl i en debatt om ämnet i Forskning & Framsteg (länk):

”Den som vill […] leta demarkationslinjer mellan

varje art och resten […] kommer han eller hon att finna att det är precis det man har en

flora eller en fågelbok till – att se vad som skiljer en viss art från resten.”

Det är klart att det är trivialt att säga att människan är unik. Men jag tror att frågan blir onödigt trivial på grund av två faktorer; missförstånd och skilda intressen. Jag tycker nämligen att detta är en utmärkt forskningsfråga att ställa: Varför är människan unik?

Dansare

Kecakdans, en viktig ritual i den balinesiska hinduismen, är inget man snyter ur näsan. Människor har funnits i den indonesiska övärlden i mer än 40 000 år och inga andra indonesiska djur klär ut sig till gudar och dansar religiösa berättelser. En mänsklig egenskap som är spännande att förstå.

Vi går tillbaka ett steg. Tänk operationellt, vad ser vi olika djur göra? Trots likheter med andra djur gör människan saker på ett väldigt annorlunda sätt. Vid en konflikt måste man inte slåss om saken, man kan gå till domstol. Alternativet finns! En gång e-postade jag en person i USA och bad om data från en studie. Han delade generöst med sig. Jag har skrivit och just nu läser du en blogg. Även om människor systematiskt beter sig som veritabla arslen, äter och skiter, så kan vi dra slutsatsen att människan verkar ha en mental förmåga vi inte ser hos andra djur. Inte hos något annat djur. Alltså inte hos ett endaste av de kanske fem miljoner andra arter som lever på jorden just nu. Då är det väl inte trivialt att ställa sig frågan vad fasen är det som gör att människor pratar, tänker, lär ut och uppfinner på ett sätt som gör att vi skickar sonder till Mars och ratificerar överenskommelser som Riokonventionen.

Men det är nu det börjar bli farligt för missförstånd. Jag har tagit massor av exempel som luktar gott, det är fantastiskt, människan är, så himla speciell! Diskussionen börjar bli normativ och här tror jag ofta djurälskaren (jag är också en!) blir provocerad, stänger öronen för att hålla människans-förträfflighets-propagandan ute. Här blir det lätt fel. Men jag är fullkomligt ointresserad av att söka bevis för människans förträfflighet. Däremot är det fruktansvärt spännande att försöka ta reda på vad är det som gör att vi går till domstol, istället för att slita pungkulorna av varandra. Det gör hannar av vissa andra arter, till exempel schimpanser. Apropå att det är lite spännande länkar jag till en populärvetenskaplig text jag skrivit tillsammans med Magnus Enquist.

Då kommer nästa problem med frågan om den unika människan, andra djurs värde. Vad är en schimpans värd? Hur värderar vi en gris? Vad tycker vi en aborre har för rättigheter? Djuretik är ett enormt område, som jag inte på något sätt behärskar. När jag läste grundutbildning på biologlinjen i Umeå eldades Scan-lastbilar upp för att Scan systematiskt mördar just djur. Hur som helst, ett djurs intelligens används ofta som ett slags mått på hur mycket det djuret kan lida. Om vi fokuserar på människan som unik och förträfflig djurart är det lätt att andra djur hamnar i skymundan. Då kanske man kan motivera lite extra plågsam djurhållning? Om vi istället ser andra djur som intelligenta och därmed innehavandes en stor förmåga till lidande kanske vi behandlar djuren bättre? Det här är genuint svårt. Men, och det är ett stort ”Men”, vad händer om vi har fel? Om vi hänger upp ett djurs värde på hur smart det är, och sedan visar det sig att djuret inte är så smart, ska vi då plåga det? Utan dåligt samvete?

Schimpans på djurpark

Schimpanshannen Santino på Furuviks djurpark. Han är helt unik. Språkträningsforskningen säger oss att han inte skulle förstå skillnaden mellan ”tanten biter hunden” och ”hunden biter tanten” hur mycket träning han än skulle få. Språkförmågan har man inte funnit hos andra djur än människan.

Nu en digression. Vi svävar iväg till forskningsvärlden. Schimpanser och dvärgschimpanser är de djur som lever idag vi är närmast släkt med. För enkelhetens skull kan vi kalla bägge arterna schimpanser. Ofta studeras schimpanser just med motiveringen att de är så nära släkt med oss så förstår vi dem kan vi förstå ursprunget till oss själva. Det är inget konstigt att nära släktingar delar egenskaper. En sådan fråga är det här med språk. Om vi studerar schimpansers språkförmåga kan vi kanske förstå när vi blev som vi blev! Det här har gjorts, många gånger. Innan språkträningen kom igång försökte det amerikanska paret Kellog passa på när de skaffade ett eget barn att fostra en lika gammal schimpansflicka på exakt samma sätt. De undrade om hon skulle lära sig samma saker som deras barn. Allt beskrevs i boken The Ape and the Child (1933) och det finns en del otroligt filmmaterial bevarat.

Det visade sig att Gua förblev schimpanslik och paret Kellog, mamma Luella och pappa Winthrop, drog slutsatsen att det fanns gränser för vilka ”mänskligheter” schimpansflickan Gua kunde lära sig. Hon talade till exempel aldrig. Det är kanske lätt att idag kritisera detta, klart schimpanser inte kan prata, det gör ju inte schimpanser. Då visar det sig bara än mer genialiskt när paret Gardner, på 60-talet, påbörjade ett projekt där de skulle lära en schimpans teckenspråk! Schimpansen Washoe är berömd, men inte för att Washoe använde teckenspråk för att berätta om hur det är att vara schimpans för makarna Gardner. Många andra språkprojekt har kommit och gått, vissa mer berömda än andra. Kanske är dvärgschimpansen Kanzi och den grå jackon Alex de mest berömda. En sorglig insikt i hur det kunde gå till ges i dokumentärfilmen om Herbert Terrace språkträningsprogram med schimpansen Nim Chimpsky, filmen heter Project Nim. Jag rekommenderar den varmt, men var beredd med näsdukar, den är sorglig.

Vi återgår till frågan om djurs intelligens och deras värde. Trots höga förväntningar på dessa språktränade djur talar människor fortfarande bara med andra människor. Vi kan ha fantastiska relationer till individer av andra arter, men vi kan inte prata om tankar, åsikter eller vad vi tyckte var roligast med nyårsfesten 2011 (här är en populärvetenskaplig och historisk genomgång av språkträningsprojekt av psykologen Clive Wynne ”Aping language”). Hur ska vi då göra med djurs intelligensberoende värde. Vissa forskare hävdar fortfarande att schimpanser kan använda sig av språk. Ska vi lyssna på dem och vara snällare mot schimpanser? Jag tycker vi ska vara lika snälla mot schimpanser även fast jag tycker att Clive Wynnes tolkning av data är mycket rimlig, det vill säga att schimpanser totalt saknar en förmåga att använda sig av språk. Att schimpansers språkförmåga inte är ett dugg bättre än igelkottes språkförmåga. Ska vi sätta värdet på schimpanser utifrån hur smarta vi bedömer dem vara tycker jag vi hamnar i svårigheter. Hur ska vår djurskyddslagstiftning ta hänsyn till möjligheten att schimpanser inte är bättre på, så att säga, mänsklig intelligens än råttor? Spädbarn är riktigt korkade. Ska vi därför gå tillbaka till vanan att operera spädbarn utan bedövning?

Jako

En tam grå jako fotograferad i fångenskap. Det är samma papegojart som den världsberömda Alex. Trots enorm mängd träning kunde aldrig Irene Pepperberg kallprata med sin grå jako Alex om nyårsfester eller smaklökar. Men jakon är lika unik som människor och timmermän.

Nej, jag vill inte sätta värde på djur utifrån hur bra de talar mänskligt språk eller hur länge de kan hålla tanken på en grön cirkel i huvudet. Låt normer vara normer och låt vetenskap vara vetenskap. Vad en schimpans, bananfluga eller hund upplever mentalt är en svår fråga vi inte ens är i närheten av att förstå. Däremot kan vi mäta deras beteende. Återigen, det är spännande att inget av dessa djur går till domstolar för att lösa konflikter men det gör människan. Vad var det som hände och hur blev vi varelser med domstolar? Är inte det lite kittlande att fråga sig det? Jag tycker inte det blir en fåfäng jakt på något unikt mänskligt, jag tycker det är en fantastiskt spännande forskningsfråga.

Slutligen lite mer åsikter, djur är fantastiska, precis lika fantastiska som den där människan. Men människan är mentalt annorlunda, och det vill jag förstå. Också.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s