Darwin, Wallace och till och med Matthew. Eller; hur evolutionsteorin låg i tiden.

Nedan följer en ungefärlig utskrift från föredraget jag höll den 12/2 2009 vid Hornborgasjöns Naturum, vid firandet av Darwins tvåhundrade och Om arternas uppkomst:s etthundrafemtionde födelsedag.

________________

En man skrev för drygt 200 år sedan: ”Fåglar till salu ungefär 300. Fjärilar i papper 150. Mammalia 9. Skalbaggar 250. Land och sötvattens snäckor 100. Övriga 65.” Samma man fortsatte med att nästan pruta ner sitt eget arbete: ”£60 vilket jag tycker är den lägsta summa för samlingen eftersom ingen har tidigare samlat fåglar här förut och jag är säker på att det bland dem finns många sällsyntheter.”

Men vem var denna man? Jo detta var en sann naturhistoriker, en faunist, en teoretiker och samtidigt en riktig äventyrare. Hans namn var Alfred Russel Wallace och hans levebröd bestod länge av att samla djur till försäljning. Men hur kan man börja en hyllningsartikel om självaste Charles Darwin med att citera någon helt annan? Jo, Alfred Russel Wallace var samtida med Charles Darwin och en tid efter att han skrev dessa rader skulle han få Darwin att sätta sin njurpaj i halsen. Wallace skrämde nästan livet ur Darwin! Darwin måste ha känt att allt höll på att gå åt skogen. Jag återkommer snart till vad i hela friden Wallace höll på att ställa till med.

Djungelbild

Regnskogsberg i Malaysias största fastlandsdjungel, Taman Negara.

Upptakten bakom denna potentiella katastrof låg i den malajiska arkipelagen. Här slet Wallace med sitt samlande. Han var sjuk, svag, fattig och överlevde knappt på sina insamlingsresor. Hans bakgrund var fattig. Täta regnskogar, parasiter och fukt var hans vardag och bara ett och ett halvt år efter att han anlänt i dessa sydostasiatiska regnskogar gav dessutom hans unge assistent Allen upp och åkte hem. Men trots denna i mångt och mycket fasliga situation slutade aldrig Alfred att observera, tänka eller teoretisera. Alfred anställde i stället en ung malaj, Ali, som stod ut i miljön och kunde assistera under samlandet.

Han led regelbundet av alla sina åkommor, men märkligt nog klarade han av att utnyttja dessa feberfrossor och sjukdomsperioder till fullo. Då han var ledig från sitt insamlande kunde han nämligen lägga tid på att skriva artiklar om de slutsatser han drog från sina observationer.

Fjärilar

Saltsugande fjärilsflock i den malajiska arkipelagen där Wallace slet och var sjuk. Slet och var sjuk…

En av dessa artiklar, som han skrev under sin tid på ön Ternate i Indonesien, innebar nästan en katastrof för Darwin. Artikelns ursprung kom ifrån det bökiga ämnet om arters variation. Han hade nyligen stött på en fjäril på ön Aru, nära Nya Guinea, som han tydligt känt igen. Den var mycket lik en annan fjäril han stötte på under vistelsen på den närliggande ön Amboyna. Dessa fjärilar var praktiskt taget identiska förutom att Aru­fjärilen hade tre svarta prickar på bakvingen, där Amboyna­fjärilen hade fyra. Detta låter kanske inte så problematiskt, om det inte var för att han också mindes ännu en nästan identisk fjäril från Nya Guinea bara hade två svarta prickar. Denna nya treprickade fjäril blev alltså problematisk att identifiera. Han hade tidigare beskrivit de två­ och fyrprickiga fjärilarna som skilda arter och fick nu ett fasligt besvär med att förstå var denna nya treprickiga art hörde hemma. Vilken art hörde fjärilen från Aru till? Hur skulle man tänka? På 1800­talet var art­begreppet något helt annat än vad det är idag. Då ansågs en art vara absolut, en oberoende enhet, given av gud. Variationen inom en art skulle inte övergå i en annan arts variation. Kanske var alla dessa fjärilar inte olika arter, de kanske utgjorde varieteter? En varietet var på den tiden inget statiskt begrepp, en art fick variera. Denna accepterade form av variation gick under benämningen varietet. Kanske var denna Aru­fjäril en varietet av en av de andra arterna? Kan en enda prick vara det som skiljer två arter åt? Har han sett tre fjärilsarter vilka endast skiljer sig åt genom antalet prickar? Var Aru­fjärilen en mitt­emellan­art? Eller var det en varietet av en av de två arterna? Isåfall, vilken art hörde den då till, Nya Guinea eller Amboyna? Många frågor, få svar. De svar han formulerade rimmade illa med synen på art som något statiskt, djuren verkade snarare vara föremål för glidande övergångar mellan artgränserna snarare än distinkta skillnader.

Med dessa och liknande observationer i huvudet knäckte därför Wallace för 201 år sedan, febersjuk och yrande, samma idé som senare kom att göra Charles Darwin till en av de mest berömda vetenskaparna i världshistorien. Den idé som förklarar uppkomsten av arter, skapandekraften bakom vår jords biologiska mångfald, idén om evolution genom naturlig selektion. Wallace själv beskriver i boken ”The Wonderful Century” hur han yrande ”sketched out the draft of a paper”, vilket alltså är just den artikeln där han beskriver teorin för evolution genom naturlig selektion. Detta gjorde han under två febersjuka nätter!

Chocken Darwin fick kom sig av att Wallace ville dela med sig av sina nyligen funna insikter till Darwin, som han kände till väl. Wallace visste också att Darwin hade mäktiga vänner vilka kunde spela en viktig roll i spridandet av dessa idéer. Wallace skickade alltså manuskriptet till Darwin, som i chocktillstånd läste det ett par månader senare under sommaren 1858. Darwin trodde att han var först. Darwin hade slitit i över 20 år med denna, samma, teori, Darwin visste inte var han skulle ta vägen.

Vad var det egentligen som hände? Det är ju Darwin vi i år firar med pompa och ståt. Vi firar honom dessutom av två anledningar. Han föddes för precis 200 år sedan och det är precis 150 år sedan han publicerade den berömda boken ”Om arternas uppkomst”, som beskriver just den teori som Wallace plitade ner i ett manuskript under några nätters hårt slit i en feberhet djungel. Idén bakom denna teori har idag en status lika världsomvälvande som Newtons och Einsteins arbeten inom fysiken och Kopernikus arbeten inom astronomin. Hur kommer det sig att två människor, oberoende av varandra når samma insikt?

Viktiga idéer florerade i tiden

Det som egentligen hände var att detta låg i tiden. Mycket hade skett innan Darwin gav sig av på den berömda Beagle­seglatsen och innan Wallace funderade på naturlig selektion och arters uppkomst. Vi gör nu ett historiskt språng och ser kortfattat på den historiska utvecklingen av några fundamentala begrepp som är av central betydelse för den moderna evolutionsteorin.

Kommer du ihåg Platon? Hans tankar om vår jord dominerade faktiskt tankarna om sakernas tillstånd under ungefär 2000 år. Platon tänkte sig att det fanns ett ideal, en arketyp, en perfekt form och detta var något vi människor inte kan ta del av. En ek till exempel. Den är bara en variant, en skugga, av den äkta eken. Så som den perfekta ek­typen ser ut. Alla ekar är bara varianter av samma ideal, precis som vi alla bara skulle vara varianter av den sanna människoformen.

Ek

Den sanna eken? Just den här eken heter Gustav Vasa-eken (en bland många) och står på Vasakullen i norra Vallentuna.

Detta gällde även artbegreppet. De individer vi ser av en art är bara varianter på idealet. Ta alla dessa gråtrutar som dräller omkring här i Sverige, de kan se ut lite hur som helst. Men Platons tanke var att det finns ett gråtruts­ideal, en tanke om den perfekta gråtruten, och då spelar det ingen roll vad vi ser av denna variation, för idealet är ändå inget vi kan ta till oss. Variationen är inte av någon betydelse och dessutom är den minst sagt svårbemästrad. Tänk dig att det finns ett flyktigt och svårfångat ideal, visst blir det lättare att blunda för att variationen faktiskt kan berätta något intressant för oss! Detta kallas för ett typologiskt tänkande. Arten som typ, en statisk typ som aldrig förändras. Variationen är misslyckandet.

Vi rör oss ett par tusen år framåt i tiden. Det hände inte mycket med den biologiska vetenskapen från antika Grekland fram till medeltidens slut. Hur är det med vår egen nationalhjälte Carl von Linné? Precis som Aristoteles gjorde efter Platon, såg Linné alla arters släktskap som en uppenbar del skapelsen. Utan att för den skull ha en evolutionär insikt tänkte han att livet skapades ur en av Gud given ordning. Han ville beskriva vägen mot skapelsen av människan. Han skriver bland annat ungefär: ”alla växtgrupper visar sitt släktskap”, ”likt länderna på en världsatlas”. Linné ses oftast som en fiende till evolutionsbiologin eftersom han hade ett så uppenbart typologiskt tänkande. Men han var en viktig kugge vägen på fram till Wallace och Darwins förståelse om detta fenomen. Linné ville katalogisera så många arter det bara var möjligt. Han sökte släktskapet ner till ”enklare och enklare” djur, han fortsätte med växter och målet var att slutligen nå livets ursprung. Även om hans syfte var att bekräfta en statisk sanning, given av en gudomlig kraft, gav hans systematisk katalogiserande viktig information. Och det systematiska i arbetet gav också något oerhört viktigt för alla oss andra att jobba vidare med. Han bringade reda i mångfaldens oreda.

Vitsippa

En av många många arter som Linné namngav. Just vitsippan fick det vackra namnet ”Anemone nemorosa”.

Jag själv är etolog, och som sådan inte van att beskriva historien. Jag förbluffas därför ofta av att när man väl gräver så finns det så många människor långt bak i tiden som tänkte kloka tankar och skrev skarpa ord. Det är lite irriterande att denna tanke leder till insikten att man garanterat missat mängder av kluriga uppslag, spännande historier och poängfyllda personer. Men mitt mål med denna artikel är att finna en tråd som i alla fall är relevant för historien som ledde fram till evolutionsbiologin. Även om det funnits viktiga karaktärer som jag inte tar upp i min tidslinje representerar i alla fall mitt persongalleri centrala tankar och fundamentala idésvängningar. Men, komplett är det så klart inte.

Greve Buffon, eller Georges ­Louis Leclerc, är en man jag ofta saknar när jag själv läser om detta ämne. Han var en veritabel intellektuell gigant och tog vid det stora arbete vilket Linné efterlämnade. Även om han säkert respekterade Linné var han inte helt tillfreds med hans arbete. Han kritiserade Linné för att enbart katalogisera naturen. Buffon ville inte tvinga in naturen i en och samma mall, han ville vara där ute, njuta, lyssna lukta och se för att kunna beskriva det han såg och det han förstod. Det centrala jag vill lyfta fram i Buffons arbete är hans slutsatser om jordens ålder. För att förstå uppkomsten av arter och mångfald är det viktigt att förstå hur lång tid allt levande haft på sig att förändras. Den rådande idén om jordens ålder under Buffons levnad var att jorden var ung, mycket ung. I det här fallet betyder det ungefär 6000 år gammal. Kyrkomannen Biskop Ussher hade studerat bibelns kronologi och med hjälp av beräkningar slutit sig till att jorden skapades den 23 oktober 4004 år före det år man tror att Jesus föddes. Detta var på intet sätt en trivial uppgift och Ussher var en stor auktoritet under 1600­talet, detta århundrade då många vetenskapliga frön såddes.

Men Buffon trodde inte på Usshers världsbild. Buffon uppskattade istället jordens ålder till attha existerat i nästan 75 000 år! Men enligt historikern Michael Shermer uppskattade Buffon i privata kretsar jordens ålder till att ha existerat i mer än tre miljoner år, eller kanske till och med i all oändlighet. Buffon skrev också mycket om att en gammal jord är viktig för förändring, för evolution.

”Jordens arbetare är tiden. Han marscherar i jämn takt, och gör ingenting förhastat, utan gradvis och successivt gör han allt; och förändringarna han gör – först omärkliga – märks bara lite i taget, och visar sig till slut som resultat vilka vi inte kan missta.” (Min översättning av Michael Shermers text i biografin över Wallace, In Darwin’s Shadow, Shermer 2002.)

Buffon slet också med artbegreppet. Han tyckte Linnés sätt att katalogisera naturen bättre återspeglade naturforskaren, inte naturen i sig. Ordningar, familjer, och liknande klassificeringar är artificiella, de finns inte i naturen, hävdade han. ”Det finns bara individer, medan släkten, ordningar, klasser finns bara i vår fantasi.”

Med dessa uttalanden kan man lätt tro att Buffon var evolutionen på spåren. Men likt Linné var han också religiös och förstod aldrig hur nya arter skulle kunna uppstå ur andra arter, där tog det stopp för Buffon. Men Buffon dog och en annan man tog vid det geologiska rodret, Charles Lyell. Han putsade vidare på Buffons insikter om att jorden är gammal, mycket gammal. För att uppskatta jordklotets ålder använde han observationer av erosion synbar än idag. Han trodde jorden var hundratals miljoner år gammal. Nu har vi kommit till 1800-­talet och det var allmänt känt bland akademiker att jorden var gammal. Detta är en viktig insikt för den som är intresserad av evolutionsbiologin och hur dess idéer har formats.

Nu när vi närmar oss tiden som gav oss Darwin och Wallace går det inte att ignorera en annan inspirationskälla, som kom från ett lite oväntat håll, nämligen nationalekonomi! Tomas Malthus var nationalekonom och skrev: ”An Essay on the Principle of Population”. Han studerade hur populationer tillväxer, främst mänskliga populationer. Han såg hur antalet människor i ett samhälle växer i en accelererande hastighet, exponentiellt, och hade uppfattningen att matproduktion bara ökar linjärt. Nu hade han visserligen fel, då vi vet att även matproduktion kan öka i en accelererande hastighet. Men hans slutsats var viktig: alla klarar sig inte. Populationer är begränsade. Hans egen slutsats angående människor var att man måste införa födelsekontroll.

Malthus insikt gäller inte bara människor och därför är detta viktigt även för förståelsen av utvecklingen av djur, växter och svampar, ja allt liv. Tillväxtpotentialen hos till exempel djurpopulationer är också mycket större än de faktiskta populationsstorlekar vi ser i naturen. Det beror på att viktiga resurser är begränsade, vilket i sin tur leder till konkurrens. Detta slog an både hos Darwin och Wallace och var en till viktig inspirationskälla för hur de utvecklade evolutionsteorin. Darwin kallar denna kamp om begränsade resurser för ”The Struggle for Existence”.

Självaste Charles och hans resa

Det är Darwins år i år. Då kan man fråga sig vem Charles Darwin egentligen var. Det var säkert inte oväsentligt att han växte upp i en tid och miljö då många aspekter av evolution diskuterades flitigt. Han kom ifrån en rik familj och föddes på familjens gods. Det är denna tid vi kallar upplysningstiden och familjen Darwin var intresserade av tankar och idéer. Med tanke på Darwins ställning i världshistorien är det kanske förvånande att när han väl nådde skolåldern visade det sig att han var rätt usel i skolan. Han lade ingen tid på skolarbete. All tid gick istället åt till insamling av stenar, insekter och fågelägg. Hans hjärta bultade för naturen och liksom han jagade stenar och insekter tyckte han också om att jaga fåglar och smådjur. Hans pappa lär ha utbrustit: ”Du bryr dig inte om något annat än skytte hundar och råttfångst. Och du kommer bli en skam för dig själv och din familj!” Det gick som sagt inte bra i skolan.

För att råda bot på den här situationen skickade hans pappa iväg honom till Edinburgh där han fick läsa medicin. Detta var en av de förnämsta läkarutbildningarna i Storbrittanien. Men det gick också åt skogen. Han tålde inte åsynen av blod och han kräktes vid en obduktion. Han vantrivdes med läkarstudierna och fortsatte istället med sina favoritsysslor: samla stenar och djur och jaga. Men nu hade hans naturintresse växt ännu mer så han började läsa kopiösa mängder faktalitteratur. När det uppenbarades hur illa det gick med medicinstudierna skickade hans pappa honom till Cambridge för att läsa till präst. Men han förblev sig lik, en bortskämd överklassunge som bara gjorde det han tyckte om.

Men så en dag! Charles Darwin hade lärt känna människor i Cambridge som skulle förändra hans liv för alltid. Tack vare botanikern Henslow fick Darwin erbjudandet att delta i en expedition som skulle ta fem år och innebära en världsomsegling. Darwin blev förstås eld och lågor.

Hur viktig denna resa var för Darwin och hans karriär står att läsa om i hans självbiografi. Han skrev att detta var den ”[…] utan jämförelse viktigaste händelsen i mitt liv, som var avgörande för min karriär.”

I december 1831 lättade HMS Beagle ankar och han fick nu möjlighet att leva ut alla sina ”naturlustar”. Detta är uppenbart när man läser om hans världsomsegling, boken finns utgiven på svenska i många olika utgåvor och går ofta att hitta billigt på antikvariat. Det är också uppenbart att hans intresse hade en imponerande spännvidd, för han var lika fascinerad av stenar och fossil som han var intresserad av levande djur och växter.

När de kommit till Atlant­ön St Paul skrev han:

”På St Paul funno vi endast två slags fåglar, en havssula och en tärna. Båda äro orädda och dumma och så ovana vid människor, att jag kunde hava dödat huru många som helst med min geologhammare.”

Han gick knappt en meter utan denna sin geologhammare, som inte bara var ett fysiskt verktyg utan även med fördel kunde användas för att illustrera anatomiska detaljer hos änder! Här beskriver han sitt möte med ångbåtsänder utanför Falklandsöarna:

” […] ”Ångbåten” kan endast simma korta sträckor under vattnet. Den lever uteslutande på mollusker, som den fångar på tången, och på de av ebben blottade klipporna. Till följd härav äro dess näbb och huvud utomordentligt starkt byggda. Skallen är så hård, att jag knappast kunde krossa den med min geologhammare […]”

Så här i efterhand är det inte Darwins tid i Sydamerika som är mest berömd, utan han förknippas starkast med Galapagos­öarna. Där observerade han jättesköldpaddornas varierande sköldmönster. Han såg härmtrastar och finkar som var lite olika från ö till ö. Finkarna bär också numera hans namn; Darwin­finkar. Han beskrev också tidigt efter resan att det är något speciellt med ö­världar om man är intresserad av artbildning. Men något som inte är lika välkänt är att många av de insikter Darwin gjorde under denna resa inte enbart kom på Galapagos.

Faktum är att själva stoppet på Galapagos egentligen var av minimal betydelse för expeditionen. Ett av expeditionens stora syften var att kartlägga Sydamerikas kustlinje. Vad man kanske inte vet är att han i det arbetet gjorde observationer som var fullständigt avgörande för hans utveckling av evolutionsteorin. I områdena kring Montevideo och Buenos Aires spenderade Darwin flera veckor med att knacka loss jättelika fossil ur mjuka klippor vid Punta Alta och Bahia Bianca. Han fann märkliga fossil av till exempel jättedäggdjur som Megatherium, en sex meter lång jättesengångare. Darwin hade funnit en zoologisk guldgruva och knackade ut kotbitar, benbitar, tänder, ja allt han hittade. Kapten Fitzroy klagade faktiskt på Darwin när han återvände till båten med dessa enorma mängder ”stenskrot”. Han förstod inte vad det skulle vara bra för helt enkelt. Men även om Darwin själv lärt sig massor av geologi och paleontologi hade han ingen direkt aning om vad det i själva verket var som han hittat. Men i efterhand visade det sig att Darwin funnit fossildelar från inte mindre än nio stora däggdjur! De flesta tidigare helt okända för vetenskapen!

Darwin njöt fullständigt av att jobba i fält. Det är lätt att känna igen sig i hur passionerat han beskriver sitt första möte med en riktig regnskog:

”Dagen har varit härlig. Härlig är emellertid ett uttryck, som endast ofullkomligt återger känslorna hos en naturforskare, som första gången på egen hand har vandrat omkring i en brasiliansk urskog. […] Den som älskar naturvetenskap har av en sådan dag större glädje, än han någonsin kan få hopas att erfara igen.”

Darwin kom hem till England 1836 igen, där han så småningom gifte sig med sin kusin Emma. Han jobbade vidare med sina idéer från Beagle­resan. Härmtrastarna gav mycket information, han tänkte på fossil. Han gick sina dagliga promenader runt sitt hus i Down. Han älskade när Emma läste högt ur skönlitterära relationsdramer. Och framför allt skrev han ihop ett manus om Evolution genom Naturlig Selektion.

Även om hans hälsa var skröplig och han upplevde stora tragedier med dödsfall i sin familj, så var hans karriär som blivande upptäckare av den moderna evolutionsteorin under kontroll. Ända till 1858, när han får det där brevet ifrån Alfred Russel Wallace med ett manuskript som beskriver just samma evolutionära mekanismer som Darwin själv skrivit om i sina ännu inte publicerade manuskript. Darwin var häpen. Han skrev omedelbart ett brev till sin vän, den store Lyell. Där står att läsa:

”Jag har aldrig upplevt ett mer häpnadsväckande sammanträffande. Om Wallace haft mitt manuskript så som jag skrev det 1842 hade han inte kunnat sammanfatta det på ett bättre sätt. Även de begrepp han använder använder jag som titlar på mina kapitel.”

För Darwin var det självklart en katastrof. Att all världens biologiska mångfald går att förstå genom begreppen variation, ärftlighet och urval är vad Darwin och Wallace kom på. Darwin insåg nu att han inte skulle vara först med att publicera sin teori. Men några få vänner och kollegor hade fått ta del av hans tankar många år tidigare, så det kunde komma till allmän kännedom att Darwin trots allt var först.

Lösningen på detta problem kom efter att Darwin kontaktat sin vän Lyell. Senare under sommaren 1858 gick Lyell och Hooker, två av de mest inflytelserika vetenskapsmännen i Storbritannien vid den här tiden, på ett av The Linnean Societys möte och där läste upp Wallace manuskript, ett utkast Darwin hade skrivit 1844 och ett brev Darwin skrivit till en amerikansk kollega, Asa Gray, vilket innehöll Darwins tankar om evolutionsteorin. Allt sammantaget gick detta under titeln ”On the Tendency of Species to Form Varieties; and on the Perpetuation of Variaties and Species by Natural Means of Selection.” Detta mötesanförande hade Charles Darwin och Alfred Russel Wallace som författare och kommunicerades av Lyell och Hooker. Teorin var nu offentlig!

Evolutionsteorin ligger och skvalpar i tiden

Att två människor oberoende av varandra löser ett av mänsklighetens stora mysterier ungefär samtidigt är mycket märkligt, men också intressant. Detta år firas Darwin, hans födelsedag och 150­års jubileet av hans bok som släpptes 1859. Men vart tog Wallace vägen?

En viktig skillnad mellan dessa män var att Darwin, till skillnad från Wallace, accepterade den fulla konsekvensen av evolutionsteorin. Att även människans tänkande, medvetande, ja allt unikt mänskligt, har sitt ursprung i biologin. Wallace kunde aldrig förlika sig med tanken om att människans unika förmågor hade samma förklaring som till exempel varför fjärilarna i den malajiska arkipelagen ser ut som de gör. Darwin däremot accepterade att vi alla är ett resultat av just evolution genom naturligt urval. Wallace förblev något av en mysticist till sin död. Men Wallace är likväl en jämngod upptäckare av denna teori som Darwin.

Ett annat intressant faktum i denna historia är att en annan person, länge okänd för både Darwin och Wallace, hade skrivit om naturligt urval långt före båda dessa herrar. Patrick Matthew skrev redan 1831 en bok om trädförädling ”On Naval Timber and Arboriculture”. I denna boks appendix beskrev han just naturlig selektion och att nya arter kan komma att uppstå genom denna process. Men sett i historiens backspegel är det uppenbart att Matthew misslyckades med att sprida och utveckla dessa idéer.

Det är alltså en ofrånkomlig slutsats att kunskapen om evolution och arters uppkomst låg i tiden. Och kanske skulle ett jubileumsår som detta snarare ägnas åt att fira människans unika förmåga att generera kunskap genom den vetenskapliga metoden. Låt oss sluta använda personkultskapande begrepp som Darwinism. Darwin var en fantastisk vetenskapsman. Wallace är en av de största evolutionsbiologerna genom tiderna som har bidragit med så mycket mer än ”bara” evolutionsteorin. Men ingen av dessa personer skulle kunnat utveckla sina idéer om de inte byggt på andra människors tankar. Nyckeln till evolutionsteorin var inte Darwin och Wallace i sig själva, utan den unika mänskliga kulturen. Ett generellt mönster är att mänsklig kultur är kumulativ, det inte bara skapas nytt utan även det gamla bevaras, och det nya springer ur detta gamla. Detta gäller all mänsklig kunskap, men vetenskapen är synnerligen kumulativ till sin natur och den absolut bästa metod vi känner till för att generera kunskap.

Så här på slutet av Darwin­året föreslår jag därför att vi istället bör hylla själva evolutionsteorin. Att vi människor lyckats förstå var vi kommer ifrån och hur all denna fantastiska mångfald uppkommit, på vår egen lilla planet i en ordinär galax i universums utkant.

Annonser

3 responses to “Darwin, Wallace och till och med Matthew. Eller; hur evolutionsteorin låg i tiden.

  1. Pingback: Göteborgs universitet med Svenska kyrkan? | Bild & Naturhistoria·

  2. Pingback: Darwin, boxarräkor och ändamålsenlighet | Bild & Naturhistoria·

  3. Pingback: #19: Celebesmakak | Bild & Naturhistoria·

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s